Det här är en av de absolut starkaste sångerna som finns, men ändå så lyssnar jag nästan aldrig på den. Anledningen är att det p g a personliga skäl ligger enormt starka känslor i att göra det. För er som inte vet så är den från musikalen Kristina från Duvemåla (denna är dock från Rhapsody in rock men fortfarande såklart Helen Sjöholm som sjunger) av Björn och Benny som handlar om svenskar som utvandrade till Amerika. Guldet blev till sand ni vet framförd av Peter Jöback är också därifrån. Mamma och pappa såg den när jag var liten och jag har satt på sången någon gång ibland men mamma börjar alltid att gråta. Det på grund av att min kusins mamma som vi stod väldigt nära dog i cancer och hade det här som en av hennes favoritlåtar (om jag fattat det rätt). Vet inte varför jag berättar det här egentligen. Igår när jag hittade Så ska det låta-klippen så var den här länkad och jag kom och tänka på allt. Jag minns egentligen inte så mycket av henne och den tiden, men jag vet att jag tyckte att det var jobbigt på ett sätt jag inte riktigt förstod. Mot slutet var hon ju väldigt sjuk. Jag tror att jag känner något undermedvetet av den här låten som gör det svårt att lyssna på den. Men visst är den fantastiskt och stark och vacker? Helen Sjöholm är fantastisk. Jag vet efter egna erfarenheter att man sällan orkar lyssna på låtar som folk lägger upp, men den här är verkligen värt det så gör det.
(PS. Kanske ingen som bryr sig, men anledningen till att Kristina (karaktären) tvivlar på Gud är att hon förlorat sitt barn och måste åtskiljas från sin man)
.