Nu kommer det blödiga inlägget jag befarade. Men det gör inget för man får vara blödig ibland. Och jag har gått och känt det såhär överflödigt under hela valborgshelgen och känner att jag lika gärna kan publicera det hela. Så för att komma till saken: Jag älskar mina vänner helt obeskrivligt mycket! Och nu pratar jag i synnerhet om Anna, Annika, Isa och Eddie. Det räcker att jag tittar på videoklippen från i lördags så blir jag lycklig. För vi fem är så himla bra. Vi har hängt ihop sedan evigheter, vi har alltid roligt och finns alltid där för varandra. Jag ser alltid fram emot att träffa er. Och påsklovet och helgen har varit en försmak av hur fantastiskt grymt roligt vårat sommarlov kommer att bli. Och försmaken kommer att fortsätta under kristihimmels färd - det är jag säker på. När jag vet hur underbart det är att vara med er så orkar jag inte med den här ön. Jag vill bort från Gotland och hem till vår trygghet! Det är konstigt hur lycklig jag är med er! Det räcker med att Anna asgarvar för att jag ska bli just det. Hennes skratt i videoklippen är faktiskt ett av de starkste upphoven till detta inlägg. För leendet klistras på läpparna, skrattet sitter i halsen och lyckan värmer hela kroppen. Det känns som om inget kan göra mig ledsen, inget spelar någon roll - jag bara är så lycklig.

Och Isa. Vi är som starkast bara hon och jag måste jag erkänna. Jag har inga minnen då jag inte kände henne. Våra sovaöverkvällar, mackor i köket, långa toalettstunder med spel, Bolimon, gungor och böndjur. Utan Isa vore jag inte jag.
Sen har vi Eddie. Mitt kåtmonster som alltid förstår. Hippien som går runt barfota utan bh och påtar i sin trädgård. Eddie har världens vackraste leende och skönaste inställning till livet. Vad vore vi utan Eddie?
Eller Annika. Som kan vara lite irriterad och som har börjat pratat surahammarsmål men som jag älskar ändå. Alla våra underbara minnen. Den enda som hundra procent förstår min jobbigaste tid i mitt liv hittills, just för att vi upplevde den tillsammans.

Buhu, det här blir lite för mycket för mig. Dumt att dra upp det för jag blir bara tårögd, men redan för sent. Och jag älskar verkligen dom! Just nu så att det gör lite ont. Men snart ska vi uppleva den bästa sommaren någonsin med Peace and love, Ystad, Visby, kanotresan, kvällar i Kolbäck och hos varandra. Alla de kommande minnena kommer förenas med våra gamla och underbara. Det låter klyschigt, men inget slår oss. Om det kommer en dag då vi går skilda vägar kommer jag... vet inte. Dö, gråta, sörja i evigheter. Aldrig bli mig själv eller komma över det. Men jag tror inte den dagen kommer.