Jag upplevde just något som kändes helt överjordiskt.
Den enda bild som är riktigt tillgänglig för mig från julafton och Kalle Anka-tittandet som är lite äldre är den från 1997. Som ses nedan. Jag har lagt upp den ett flertal gånger på sidor här och var. Jag tycker att den är helt underbar. Den är jul. De vuxna som inte har hundra fokus, Malin och jag som sitter helt tysta och bara tittar på Kalle Anka.

Jag håller just nu på och gör en lista som Arne Weise är med på. I och med detta så sökte jag på Arne Weise-klipp på youtube vilket jag aldrig gjort förut. Överst bland alla klipp var Arne Weise som julvärd - 1997. Det är samma år som julbilden togs. Så jag tittade på det. Och kände igen det. Mycket svagt, men jag kände igen det. Och det kändes så... jag vet inte vad. Att jag vet att jag inte alls långt innan bilden togs satt och såg just det där hemma i soffan... det är som jag för några minuter fick vara liten igen. Som om jag var där. Jag blev tårögd utan att egentligen veta varför. Tårarna rinner nu. Jag vet inte vad det är för känsla. Den är bara så överjordisk och överrumplande. Den sorgligaste och lyckligaste på samma gång.