Jag minns så väl när jag fick frågan om jag hade en förälder från medelhavet, min hy var ju olivfärgad. Jag kommer aldrig glömma när Andrea i min klass sa att jag var lik Kiara i Lejonkungen.
De bästa komplimangerna behöver inte ens vara menade som komplimanger - de är bara enkla påståenden. För mig är de ovanliga saker som jag aldrig hört förut, och förmodligen aldrig kommer att höra igen.
Idag fick jag en ny favoritkommentar om mig själv som faktiskt var menad som komplimang. På det pedagogiska ledarskapet så skulle vi säga något om personen som satt till höger om oss. Jag satt till höger om en kille som heter Gustav. Han började med att leende säga att han inte kände mig så bra (varpå jag höll med) men han sa att han tyckte att mitt sätt att prata på var väldigt behagligt att lyssna till. Jag aldrig hört det förr men blev jätteglad.

Ju mer kommentaren sjönk in desto mer gillar jag den. Först blev jag bara glad över att få en annorlunda komplimang. Sedan för att jag skulle ha historiaredovisning och den egenskapen passade bra. Senare på dagen har jag kommit på att jag alltid har haft svårt för min röst (nu var det inte rösten jag fick komplimang för men det hänger ihop tycker jag). Jag lever med den och gör ingen grej av det alls - men jag gillar inte att lyssna på den. Nästan mörk och ansträngd. Konstig och jobbig. Den är som den är, men jag har aldrig föreställt mig att någon skulle kunna tycka att den var behaglig. När jag tänker på komplimangen tänker jag på det svenska klippet av Del av din värld på youtube - kommentaren om att det låter som svenskar sjunger när vi pratar. Att Ariel låter så. Komplimangen får mig att tänka mig som när Ariel sjunger i reprisen. Eller hur vacker och mogen Marians röst i Robin Hood är.
Men man är förstås tillbaka till verkligheten ganska snabbt. Oavsett så är dock en ny trevlig dagdröm alltid att föredra. Och man får faktiskt dagdrömma - speciellt när man aldrig har älskat sin röst och sitt sätt att prata på.