Jahapp, då var det torsdag. Jag har knappt varit hemma. I tisdagsnatt sov jag på hotell med min moster och igår kom jag hem sent efter Läderlappen. Fullt pådrag med andra ord.
I tisdags så började jag halv elva och vi började med att gå runt och filma lite här och var i huset. Salongen, guldfoajén, stora trappan etc. Sophie (min handledare) var väldigt påläst om Operahuset så hon berättade om ditt och datt. Mycket intressant! Efter det så lämnade vi kameran på Unga på Operans kontor/avdelning och begav oss ner till "videokillen". Videokillen satt i ett litet rum precis bredvid salongen, och han filmar alla föreställningar och rep. Mest för att dom på baletten tydligen är "galna i film". De vill se allt de gör och sedan rätta till alla fel. Videokillen hette också Jörgen och var världens skönaste människa från "Skelleftehamn". Eddie hade älskat honom. JAG älskade honom. Vi satt där under andra repet av Bolero, Les Noces och Våroffer och jag trodde vi bara skulle vara där i en kvart eller så men han pratade glatt på om film, "HooDe" och dans på sin sköna dialekt. För att ge ett exempel på hur han var: Han var tydligen gymnasielärare på ett mediaprogram i Nacka ett år. Det var jätteroligt och han var tydligen bra på det, men sen så skulle han ju sätta betyg. Det kunde han inte.
- Antingen skulle jah juh sätta IG på allehoppa, män dä kunde jah juh int göra. Så alla fick ÄMVÄGEE."

Efter det trevliga besöket hos Jörgen så åt vi lunch. Jag glömde att berätta om personalresturangen senast - dom har världens godaste mackor. Eller, ja, extremt goda i alla fall. Mozarella, brie, salami, lufttorkad skinka, ost och vanlig skinka. Mums.
Sedan blev det ut på stan för att filma fasad och trafik i allmänt. Och efter det så tror jag faktiskt vi inte gjorde mer. Jag skulle ta mig från plan 8 ut alldeles själv för första gången.
- Inga problem, sa jag och gick tre minuter senare vilse.
Eller vilse är kanske en överdrift. Jag visste hela tiden på ett ungefär vart jag var, men jag gick fel och var på fel sida av Operahuset och kunde verkligen inte minnas om det var en dörr jag skulle igenom. "Det kan ju inte vara den med kodlådan, för jag behöver ingen kod". Så jag gick nedför trappor och hamnade fel. Byggnaden är helt otroligt gigantisk, om jag inte redan sagt det. Den ser ju stor ut om man är utanför, men inuti är det helt galet. Vem som helst skulle kunna gå förlorad där inne. Men jag klarade mig. Jag trodde jag var smart när jag tog mig ner till Stora entrén för att smita ut där och sedan lämna mitt fina kort i receptionen. Icke - det var låst. Så jag fick tappert gå tillbaka för alla många trappor och försöka hitta rätt. Och det gjorde jag. Det var dörren med kodlådan, men kodlådan behövde man inte använda. Dagens stora prestation.