Jag har snart läst klart det sista kapitlet till "Snäcksamlarna" av Rosamunde Pilcher. Stora tårar har gjort min syn suddig och droppat ner på sidorna, men även om jag är sorgsen är hjärtat varmt. Det är lite som att dricka varm choklad, först så kanske man bränner sig på tungan, men snart värmer det gott.
Snäcksamlarna handlar om så mycket, men den kärlekshistoria som utspelar sig är nog den vackraste jag någonsin läst. Så fin, äkta och jordnära att man skulle kunna ge upp kärleken för att förmodligen inget man själv kommer uppleva kommer vara i närheten av den. Men i slutändan vill man inte uppleva den, för det vackraste är alltid smärtsamt.

London i maj med blommande syrener. Skratt och kärlek. Och dig. Du finns alltid i mina tankar. Du finns alltid i mitt hjärta.

Ord som ingen lär förstå eller känna med om man inte läst denna underbara roman. Så tyck jag är fånig med mina tårade ögon, eller bara läs.