I och med att jag såg trailern till filmen om Cornelis Vreeswijks liv blev jag väldigt intresserad av huvudrollsinnehavaren. Hans-Erik Dyvik Husby, vem var det? Efter att ha forskat lite i saken förstod jag att denne man mer officiellt var känd som Hank von Helvete, den föredetta sångaren i Turbonegro. Anledningen till att regissören till ”Cornelis” valde Hans-Erik i slutändan var att han gjorde drogavvänjningsprogrammet Narconon för att bli av med sitt heroinmissbruk, att han helt enkelt också haft det lika jobbigt och svart i livet som den gamla trubaduren. Nu är dock Hans-Erik inne på rätt bana i livet: Han är nykter, drogfri, inte längre med i Turbonegro och satsar på familjelivet. I min research var jag inne på några av Hans-Eriks fansidor på Facebook, där många av kommentarerna var väldigt besvikna. En sa något i stil med ”Hank är numera kristen och nykterist. Det är svårt när ens idoler sviker”. Och då tänkte jag: Varför är inte han glad för hans skull? Visst att han kanske sörjer att han inte längre är med i bandet, men han kan väl ändå vara glad över att han mår bra? Det är väl ändå samma sak som att önska sin idol olycka?

Men sen så inser att jag är precis likadan själv. Inte att jag önskar mina idoler olycka, för det är faktiskt inte det de handlar om. Det handlar om att man tycker om en person för den som den utger sig att vara, och när personen sedan ändrar på denna bild eller gör något man inte gillar, så känner man sig sviken.
      Senast i fredags råkade jag snubbla över skvallret att skådespelaren Jake Gyllenhaal och Nickelodeon-tjejen Taylor Swift skulle vara tillsammans, och då kände jag mig minst sagt sviken. Jag blev faktiskt riktigt upprörd (vilket ni läsare nog la märke till här). För att förtydliga saker och ting för er, så handlar det om att jag verkligen gillar Jake men däremot INTE Taylor Swift. Han är begåvad och snygg, medan hon är en B-kändis – en fjant som varit med i barnprogram, är totalt talanglös i mina ögon och dessutom varit tillsammans med Taylor Lautner (ja, jag är en sån som hatar Twilight). Men det är förstås först nu jag faktiskt skulle vilja säga att jag hatar henne. Och ja, det handlar förstås mycket om avundsjuka. I och med filmen ”Brothers” blev jag officiellt kär i honom. Han är nio år äldre än henne och jag trodde aldrig att någon i min ålder hade en chans – hon är min jämlike och han väljer henne.  Jag vet förstås att jag är fånig. Precis som alla i min närhet är det – ja, du också.

Men det handlar någonstans om äganderätt. På ett lustigt plan visserligen, en inbillad sådan. När en människa är officiell och kan vi i stort sätt välja att veta hur mycket vi vill om den här personen (åtminstone tror vi att vi kan det). Detta gör att man omedvetet tycker att man har rätt till en åsikt, rätt till att tycka och tänka. Och att personen i fråga någonstans ska ta till sig detta och anpassa sig. Det är precis som när hela Sverige tyckte att vi skulle vara med och bestämma vem Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med. Självklart gick motiveringen med ”Vår skatt betalar allt för dem”. Men för 20 kr äger man inte en människa.

Det är klart att det här kan leda till diskussion. Men i dagens mediasamhälle tycker jag inte man ska skämmas. Bara tänka till ibland, och kunna skratta åt det. För visst att jag kan tycka att Taylor Swift inte spelar i samma liga som Jake Gyllenhaal – men egentligen, vad spelar det för roll?