Jag har haft en såndär som har känts evighetslång. Jag la klockan kvart i nio, och sedan vaknade jag och tyckte jag sovit snart hela natten. Så jag kollade på klockan, som visade 22.00. Bara att somna om! Sedan vaknade jag av mig själv igen och var "pigg". Utvilad och vid medvetande. Jag trodde jag hade försovit mig, men tydligen så vaknade jag tjugo minuter innan klockan skulle ringa. Wierd. Jag gick på toa och funderade om jag skulle somna om i tjugo minuter eller gå upp. Det smartaste är alltid att gå upp eftersom de extra minutrarna bara gör en tröttare. Jag brukar alltid välja det osmarta. Men inte den här gången! Men i stället för att göra mig i ordning så hoppade jag ner i sängen och spelade Mario Kart på mitt DS. Jag tror min hjärna är skapad för spel den tiden på morgonen - jag upptäckte en ny funktion!

Innan jag av mig själv slog upp ögonen imorse så hade jag en rätt kul dröm. En lång också. Först var det massa knäppt om att Isa skulle gifta sig högre upp i Sverige. Sen åkte vi hem med min och hennes pappa och de tjafsade massa om vemvetvad. Sen så var jag hemma och det var någon detektiv som ville med hjälp av mammas gamla grejer och foton finna något som drog samband till min moster och något skumt som hänt... Jag drack Guttsta källas julmust light och ljög om att mamma inte sparade någonting alls. Allt var kastat.
Sen så skiftade drömmen lite och jag flydde till någon annan värld. Därefter slutade jag vara mig själv. I den andra världen började jag att vara Brad Pitt där jag tog hand om en svart liten kanin. Jag skulle ta hand om den så att de här spanardetektiverna som försökte fånga oss (mig och mina kamrater, inte mig och kaninen) inte såg den. Men mina kamrater var så otorligt dryga och otaktiska och typ bara sprang runt. De råkade tända eld på en skjorta och fick panik över det och kunde inte släcka den. Så det fick jag göra.

Problemen blev nu större då spanarna hade upptäckt oss. Vi var tvungna att fly - fort! Som tur var hade jag/Brad Pitt en kamrat där som var väldigt tjenis med fåglar. Så en ENORM stor flock av måsar kom till vår undsättning! Jag blev Ben Stiller och grappade tag i en av måsarna som flög mig bort från spanarna. Jag tittade bakåt och såg att Robert Downey Jr. i sin roll som Kirk Lazerus som Steve Coogans roll i Tropic Thunder (helknasigt) var lämnad kvar.
Jag fortsatte nu som Brad Pitt att vara på flykt med måsarna. De släppte av oss vid vedukten hemma hos mig i Åskebro. Vi gömde oss där och hörde plötsligt ett väldigt konstigt ljud. Jag kände igen det som tennisljud till slut, och det var spanarna som spelade badminton vid mitt hus!
- Ja, vi spelar också badminton! sa den mest korkade av mina kamrater.
- Är du helt dum i huvudet? Då hör dom ju oss, och sedan ser oss! fräste jag.
Vi spelade aldrig badminton, och helt plötsligt spelade spanarna ovanför oss på tågrälsen. Jag visste att de visste att vi var där, att de bara låtsades vara vanliga för att kunna överraska oss med en attack. Så jag försökte fly eftersom mina korkade kamrater vägrade fatta att det var dags för det. Robert Downey Jr.-etc som vi lämnat bakom kom nu tillbaka som en vanlig kille. På en rostig gammal hoppstylta. Vi lyckades tillslut fly allihopa. Vi snodde spanarnas vespa och åkte till en av killarnas hem.
Nu var vi ett gäng förrymda pojkar (antar jag) på 40/50-talet. Jag hette Erik och var blond och gänglig. En man som jag misstänker var min/Eriks (elaka) pappa kom. Han vrålade efter Erik och jag gömde mig bakom en dörr i rummet intill och lät de andra pojkarna ta hand om saken. Mannen påstod att jag inte hade skalat tillräckligt med majs. Det kunde jag tänka mig var helt sant då jag inte kunde minnas någonsin ha skalat majs, men pojkarna sa emot. De visade vete som jag tydligen också skalat. Så duktig av mig. Tillslut gick den här mannen, fast han var fortfarande förbannad.
Snipp snapp slut.