En av de många tecken på att jag sovit alldeles för lite i natt är att jag glömde smöret framme. Det har jag inte gjort förut. Så när jag nu kom hem efter skolan var det bara att slänga. Cheerful.
De få timmar jag faktiskt sov så var det mycket lätt sömn, men jag lyckades faktiskt klämma in en dröm mellan mina uppvakningar...

Jag befann mig i ett enormt kongresshus, i den största salen. Huset var av glasväggar och i salen fanns det flera runda bord framför en mindre talarscen. Det var osannolikt högt i tak och jag var där tillsammans med en mindre samling folk jag inte kände, och vi var ledda av ingen mindre än Robert Downey Jr. som Iron man. Om jag förstår min dröm rätt var det inte Tony Stark utanför dräkten utan faktiskt Robert Downey Jr. men i Starks form. Alltså så var Robert Downey Jr. Iron man, och det första jag fick se av honom var när han halvt hade sin dräkt av. Jag höll på att smälla av och blev stenseriöst kär i denna människa. Men jag visste ju att han aldrig skulle falla för mig - han var en väldigt populär man.

Bredvid denna stora kongressal så fanns det ett ganska ödsligt rum som saknade glasväggar. Jag, Robert och samlingen folk var där inne - jag en bit ifrån dem. Robert höll på och förklarade något för gruppen men jag kunde inte annat än tänka på hur sexig han var. Jag tror att jag råkade säga något, varav jag fick allas uppmärksamhet:
- Va? sa han (av någon konstigt anledning talade han flytande svenska).
Jag blev väldigt obekväm (jag har en känsla av att vad var jag sa inte vad var jag ville säga) och stammade fram några "eh, öh" innan jag slutligen nämnde något om hans hatt. Uppenbarligen så hade han tillfälligt på sig en hatt (inte ALLS fått från videon jag såg igår med honom och de andra oscarsnominerade 2009). Innan samtalet var avslutat så blev vi plötsligt attackerade av onda robotar, och vi var nu ute i kongressalen. Robert sköt iväg som Iron man för att motarbeta robotarna, och jag antar att de andra också gjorde det. Jag hade nu också en Iron man-liknande dräkt som dock inte täckte hela min kropp, utan bara ben och armar. Vi var i en Matrix-liknande värld som gjorde att man kunde frambringa vad man än ville om man verkligen fokuserade.
Jag testade min Iron man-dräkt och sköt upp mot det höga taket. Det var en häftig men samtidigt lite osäker känsla att kunna flyga, osäker för att jag inte riktigt kunde hantera dräkten till tusen. Robotarna anföll mig nu.
- Gud, tänkte jag stressat. Jag behöver vapen! Vapen!
Jag ansträngde mig hårt för att fokusera fram ett par vapen, och vips så satt det två enorma gevär på mina armar. Jag testade dem mot robotarna och de visade sig mycket effektiva. Jag var den enda i min samling som lyckades förinta en robot helt! Mycket stolt över min prestation var jag, speciellt då inte ens mr Iron man själv lyckats med det.

Vi landade och allt var nu frid och fröjd. Innan vi skulle komma tillbaka till den "vanliga" världen så var vi tvungna att få av oss dräkterna. Jag var ensam i rummet bredvid kongressalen och tänkte stuva undan min dräkt där någonstans då plötsligt mitt livs (dröms) kärlek kom in i rummet. Jag reste mig genast upp och blev stum av hans totala sexighet. I drömmen var det någon form av medvetenhet över honom. Han visste att han var attraktiv och att alla andra tyckte det, samtidigt som han var en väldigt trevlig person som aldrig var dum mot någon. Fast han hade ändå sååååå mycket högre status än jag. Men när han kom in i rummet hälsade han men ägnade inte så mycket mer tid åt mig, utan var redan på väg ut igen. Jag fick ifrån mig något ljud och han vände sig frågande till mig.
- Eh, jo, jag tänkte lägga undan grejerna här om det går bra.
- Jaja! Absolut.
Sen gick han och jag gömde grejerna där.

Jag var i kongressalen igen och satt vid ett av de runda borden. På min högra sida satt Robert Downey Jrs syster (som förmodligen inte finns på riktigt). Hon var mycket yngre än honom, kanske 25 år. Plötsligt kom Robert gående genom rummet mot bordet, precis i mitten av mitt synfältet. Genast så satte mina kärleksvibbar igång och jag förvandlades så gott som till sten. Han kom fram och pratade med någon mitt emot mig, och skulle plötsligt gå igen då han vände sig till mig.
- Du, vad var det du ville förut?
- Eh, vadå förut? (varförvarförvarför kan man aldrig ha en cool personlighet i drömmar? Sådär uppenbart mesig är jag ju inte ens på riktigt)
- Ja, det där med hatten.
Jag känner allas blickar vändas mot mig och blir ubernervös, speciellt med tanke på att jag aldrig egentligen haft avsikt att säga något om hans hatt.
- Eh, jo, öh... Jag tyckte bara att den var snygg på dig.
Jag rodnar.
- Jaha okej, säger han och lägger inte märke till mitt generade tillstånd. Sedan går han.
Jag ger hans ryggtavla en kärleksfull längtande blick, och upptäcker plötsligt att hans syster tittar på mig. Hon flinar lätt med ögonbrynet höjt.
- EH, nej alltså inte så! ursäktar jag mig, vilket givetvis i vilket verkligt tillfälle som helst skulle vara att avslöja sig själv. Men hon svalde det med hull och hår.
Hon suckade och slutade se på mig.
- Jaa... Det kommer.
Det svaret fick mig att inse exakt hur stor chans det var att hans skulle gilla mig, om det var så att alla andra kvinnor på jorden förr eller senare gjorde det.