Efter att jag avslutat scenografikursen i slutet av förra året så får jag ibland ett helt nytt perspektiv på filmer. Ibland, vissa sekunder i vissa filmer, så ser jag på kulisserna och verkligen ser att det är en film. Ja, klart det är en film och att det inte är på riktigt, men jag menar mer att verklighetskänslan för några sekunder blåses bort. Detta är nog svårt att förstå om man inte upplevt det, men min poäng är hur som helst att jag inte fick någon sådan känsla i den här filmen. Inte en enda gång, och då försökte jag till och med framkalla den! Och det är ju när jag tänker på det som det inträffar. Men det inträffade aldrig. Den här filmen kändes så himla sann.

Och när man nämner sann, så blir det ju ganska ironiskt: Detta är en film om den mycket kände fotografen Diane Arbus (som sägs ha förändrat den amerikanska fotokonsten för all framtid), men det är ingen verklighetsbaserad sådan. Det är en fritt påhittad version om varför hon började att fotografera samhällets "outsiders". Om man gör lite research på filmen så dyker det upp en del kritik och frågetecken om varför de hittat på en egen historia. Var hennes eget liv inte tillräckligt intressant? Varför inte poträttera sanningen? Personligen stör jag mig inte alls på den påhittade historien, då jag tycker den är mycket fin och intressant. Utan i stället frågade jag mig varför man inte låter det handla om en påhittad kvinnlig fotograf, varför välja ett känt ansikte? Men snart insåg jag att vetskapen man har om Dianes framtid har en särskild effekt. Inte för att man behöver veta vad som ska bli av henne för att se filmen, men det gör faktiskt det hela mer intressant. Och ännu mer rörande. Om detta inte vore en känd person skulle filmskaparna tvingas förklara för publiken att den här personen skulle påverka fotokonsten vilket inte bara skulle vara att ta fokus från historien utan också skulle kännas fejk och konstlat.

Men vad handlar då denna påhittade historia om? Diane Arbus (Nicole Kidman) jobbar som assistent åt sin man som är en modefotograf. De har två barn tillsammans och de socialiserar i de finare kretsarna, mycket på grund av Dianes far som driver en modepälsfirma. Men Diane trivs inte. Hon känner sig konstig och pressad av samhällets, föräldrarnas och "idealens" krav. Hon smyger omkring och har aldrig fått leva ut sina drömmar, eller sina verkliga behov. Men hela hennes värld förändras då den mystiske helmaskerade mannen (Robert Downey Jr.) flyttar in ovanför dem. Hon bestämmer sig för att fotografera själv, och vill börja med honom. Hon inser att hon fascineras och dras till vad som skrämmer henne, och mannen (vid namn Lionel) visar sig ha en obotlig sjukdom som gör att hela han är täckt av hår. Lionel presenterar henne för en värld hon alltid har velat lära känna, en värld som får henne att lära känna sig själv.

Jag läste först en recension av filmen, och såg därefter trailern. Robert Downey Jr.s utseende visas inte en enda gång, och när jag såg en intervju med honom och han nämnde hur det var att få hela ansiktet pålimmat med hår varje morgon tyckte jag att han var världens spoiler. Men jag blev nyfiken och kunde inte låta bli att söka på hans utseende i filmen, helt övertygad om att jag förstörde en aning för mig själv. Men nu har jag sett filmen, och det är inte spoiler alls att veta om hans tillstånd: Men för att få ut så mycket som möjligt av filmen skulle jag inte ta reda på hur han ser ut om jag vore ni. Inte för att jag ångrar att jag gjorde det, men filmer är väl ändå som bäst när man sätter sig ner utan att veta något mer än det ytligaste.
Jag skulle vilja sätta stor kritik på filmens fodral (och vad jag antar också är dess poster). Se den INTE om ni kan undvika. Varför kan jag inte säga för det skulle vara spoiler, så... titta inte på den bara.

Det här är en film som kanske inte är så himla bra egentligen men som jag är så konstig berörd av. Den är absolut inte dålig, inte någonstans - den sticker bara inte ut. Men jag berördes ändå verkligen. Jag snyftade till då och då långt efter att jag hade kollat klart på den. Den kändes så äkta, och jag älskar nästan karaktären Lionel så att det gör ont. En så himla fin människa, som i filmen får Diane att växa på ett sätt få karaktärer gör.

Ett fenomen som dyker upp i Fur, och som alltid gläder mig när det finns i filmer, är avsaknaden av "täckcensuren". Det har väl inget officiellt namn, men det är vad jag brukar kalla det. Ni vet när folk är nakna och på något "mystiskt" vis så är det alltid något som gör att man aldrig få se någon intimare kroppsdel. Antingen håller sig antingen kameran sig till närbilder på fötter eller ansikten, eller så är det täcken, kuddor eller andra personer i vägen. Jag har full förståelse för detta, men det stör mig ändå. Filmer ska poträttera eller imitera en verklighet, och nakenscener utan bröst, rumpor eller könsorgan är inte riktigt trovärdiga. Sedan så är det enkelt för publiken att tappa fokus för vad som berättas om något sådant visas - men det är ett lättlöst problem.
Men Fur behåller äktheten filmen igenom. Redan i introt så undrade jag hur censurerad den skulle vara, och det tredje jag får se i bild är en naken gammal man klippa gräset. Sedan så får vi bekanta oss med några andra nudister. Humoristiskt, men lovande på äkthetsskalan. Även om vi får se huvudrollsinnehavarna utan kläder så skulle jag inte upplevt det såhär äkta om det inte vore för skådespelarna. Nicole Kidman når verkligen fram som denna malplacerade och osäkra kvinna, och karaktären Lionel vore inte så underbar utan Robert Downey Jr. Det är lågmält men strålande agerande, vilket jag uppskattar.

Hur äkta filmen än må vara tror jag inte att det är en film för alla. Jag älskar den, men jag tror många skulle finna den tråkig eller kanske rent av obehaglig. Om man är intresserad av Diane Arbus tror jag att man lika gärna kan älska den som hata den. Helt beroende på om man är öppen för fria spekulationer och idéer. Jag tror att man ska se Fur utan att nysta in sig allt för mycket i att det ska vara Diane Arbus - vem den kvinnan nu må vara.