Idag såg jag Watchmen. Det är en film jag velat se sådär ”halvmycket” ett bra tag. Jag har varit engagerad i den men inte tillräckligt för att se till att se den. Till och med när min lillasyster haft den. Men engagemanget sjönk ju lite när hon insisterade att den sög (även om hon kanske inte av mig är känd för sin fantastiska filmsmak).

Men nu såg jag den, och den överrumplade mig. Ingen vanlig superhjältefilm (men det visste jag redan). Otroligt visuell på ett mer ”diskret” vis om man till exempel jämför med Spider-man 3. Den har en påkostad snygg stil som håller sitt signum rakt igenom. Det enda jag ibland önskade de kunde avstått ifrån är den ibland för mörka ljussättningen vid ögonen. Och då inte på välvalda ställen. Utan i scener då man verkligen vill se känslorna speglas i ögonen. Men förutom det är ljussättningen klanderfri. Sjukt snygg verkligen.

När man verkligen kan tekniken (i alla dess former) så har man fördelen att kunna visa så gott som vad som helst och få folk att älska det. För det första: sex. Det håller inte alltid, varför är en annan historia. Men i Watchmen är det med – och det är snyggt. Även om det inte är särskilt relevant för historien då man inte går tillräckligt djupt in på Malin Åkermans karaktär Laurie.
För det andra har de (nästan) med en våldtäkt. Jag kan erkänna att det bästa som jag vet på film är just våldtäkt, och ja – det låter sjukt. Men det finns nästan inget starkare och mer plågsamt och känslosamt än just det, och enligt mig gör det sig bäst av alla medel på film. Mina egna ambitioner i filmskapande är just att få folk att känna saker ändå in i magen, så att det gör ont. Och våldtäkt är ett medel man lätt kan skapa de där känslorna om man gör det bra. Och Watchmen gör det förstås bra. Riktigt jävla ful typ som är omoralisk med självsäkerhet som i försök att få ett ligg blir förbannad, misshandlar tjejen och sedan är på väg att våldta henne på ett biljardbord. Att tillägga är att det är otroligt relevant för historien.

Historien har en sammanhållning, men det är mycket annat som sker – utan att man direkt tänker på det. Men man blir aldrig uttråkad på grund av det ändå snabba tempot (som kanske ibland till nackdel smiter förbi en del detaljer man vill ha). Som sagt är det väldigt snyggt. Ännu roligare är att det är 80tal med inslag av de tidigare årtiondena. Musiken är något att notera. Det är välvalda och roliga låtval, och väldigt unikt i superhjältefilmssammahang. Några låtar är: ”The times are A-changin” med Bob Dylan, ”All along the watchtower” med Jimi Hendrix, ”Hallelujah” med Leonard Cohen , ”Unforgettable” med Nat King Cole och ”Sound of silence” med Simon and Garfunkel.

Detta är en film som verkligen suger sig fast. Man tänker på den mycket och jag kommer förmodligen köpa den. Filmer som suger sig fast brukar ofta tendera till att bli en av favoritfilmerna när jag ser den igen. Men den saken får jag återkomma om.