Jag såg första Spider-manfilmen idag. Sedan kom Caroline och vi kollade på tvåan. Det var år sen senast. Och tänk att jag en gång i tiden såg den första filmen väldigt ofta. Visserligen var det en tvåveckorsperiod, men min kärlek var intensiv och äkta. För ja, jag älskade Spider-man. Jag var dödligt förälskad i honom, Peter Parker och Tobey Maguire. För mig var det ingen skillnad på någon. I min dagbok kan du läsa "En dag ska jag åka till USA och lära mig amerikanska. Det är en dröm som ska bli sann". När jag ser första filmen nu kittlar det fortfarande lite i magen. Musiken, hans röst och känslan sätter verkligen igång något hos mig. Något som jag trodde jag lämnade i den där tio-/elvaåringen jag en gång var. Men jag måste erkänna, att om man sätter sig in i situationen som Mary Jane: En mystisk man med vältränad kropp som räddar livet på en och flyger en bland skyskrapor. Som man sedan kysser upp och ner, och du får bara se en litenlitenliten del av honom. Det är galet sexigt. Faktiskt. Det tror jag inte ens att jag insåg när jag var elva.