Då och då hör jag det avlägsna ljudet av en dunkande studentvagn som far förbi nånstans i närheten. För mig har känslan av något som varit lagt sig som en hinna, men för studenterna fortsätter festen minst sex timmar till. Och ja, jag känner mig konstig. Och då har ändå den största konstigheten lagt sig.
Treorna tog alltså studenten idag, och jag kom sådär lagom att se filmeleverna springa ut. Först så försvann alla och jag blev lite ”ahapp, det var det det”. Men sen så gick jag runt och stötte ihop med några här och var. Några kramar, grattis och lycka till hit och dit.

Jag kände mig både glad, ledsen, upprymd och sorgsen på samma gång. Vilket är konstigt. Och fånigt. För så himla bra känner jag ändå inte treorna. Fast Caroline känner dem ännu mindre och hon kände precis som jag. Det blir sorgligt att de slutar. Eller egentligen är det inte just den biten, det är det att jag kanske aldrig mer ser dem.
Caroline och jag bestämde oss tillslut för att rymma studentupptågen och började bege oss hem till mig för att sedan ta oss ut i solen. Påväg hem mötte vi alla studentvagnar. Ett långt högljutt tåg av glada människor. Vissa vagnar var jättecoola, vissa jättetråkiga. Jag och Caroline gick en gata där vi var nästan helt ensamma, vilket gjorde att studenterna bara hade oss att vinka till. Jag kände mig som en prinsessa som vinkade till alla mina undersåtar. Vilket var extremt fånigt, men det var faktiskt exakt så. Bortsett från att jag borde varit i vagnen, och de stående på gatan.

Sen så satte jag och Caroline oss i skuggan på en filt och pratade och bara mös i sommaren. Och nu sitter jag här med blött hår och lyssnar på den avlägsna vagnmusiken. Och tänker att, visst avundas jag dem. Men på samma gång så är jag inte redo att lämna skolan riktigt riktigt än. Så den glädjen unnar jag dem.