Min lillasyster och jag brukar hålla varandra i handen. Särskilt mysigt är det att göra det när vi ska sova och ligger bredvid varandra. Dock så vill hon aldrig det, då hon tycker att det är obekvämt. Men ibland händer det i alla fall att jag får hålla i den där gosiga varma lilla handen. Som igår till exempel. Och ja, det kan vara obekvämt. Under sömnlöshet så vrider och vänder jag på mig konstant, men jag vägrar släppa hennes lilla hand. Trots att kroppen ligger vänd åt andra hållet och min arm får ligga i en mycket konstig och obekväm vinkel så håller jag henne kvar.
Och jag vet att det alldeles för snart kommer finnas en tid då vi kommer vara för uppfyllda av våra egna liv. Kanske kommer vi bo i olika länder, vi kommer hålla efter hushåll, hämta barn på dagis och lägga mycket tid på våra arbeten. Och trots att vi alltid kommer att älska varandra, alltid stå varandra nära och höras så gott det går så kommer det inte finnas tid eller rum att dela säng och gosa tillsammans. Men egentligen spelar det i slutändan ingen roll. För jag kommer alltid stå vid hennes sida. Vad som än händer, hur illa saker än skulle te sig, så kommer jag alltid finnas där och krama hennes gosiga små fingrar. Nej, jag kommer aldrig någonsin släppa den där lilla handen.