Jag får gång på gång häftiga impulser till att skriva statusuppdateringar på Facebook. Det är verkligen världens mest överskattade sida. Varför blir det så mycket diskussion kring den? Hur lyckas man bli beroende av något där det verkligen inte händer något som är roligt i mer än 3 minuter? Just därför blir jag så sur på mig själv för att jag har lust att statusuppdatera. Jag sitter här och väntar på Caroline som en och annan hemmafru. Hon arbetar. Jag är hemma. Ändå som saknas är att jag skulle laga middag åt henne. Men min största rädsla är att bli övergiven av henne. Då brister mitt hjärta och då har jag suttit uppe och väntat i onödan.

Som ni vet så är jag ju med som scripta i några treors slutproduktion. Just nu har de inspelning. Jag läste om planeringen jag fått utskickat och upptäckte att det som jag trodde var igår är idag. Men det spelar ingen roll. Jag tänker inte gå ut till dem nu. Även om jag helt ärligt kan säga att jag tycker mycket om dem har jag inte riktigt orken. Inspelning av novellfilmen nu tar tillräckligt mycket kraft och jag kan inte ägna min lilla lediga tid åt dem. Så imorgon ska jag prata med min regissör och produktionsledare där.
Nu ska jag stänga ner datorn, tvätta av mig sminket och fortsätta att vänta på mitt hjärtas älskade på ett annat vis. Hejsansvejsan.