Caroline och jag har funderat en hel del över livet. Vi har båda blivit otroligt känslosamma personer.
Igår pratade vi om att vi alla faktiskt föds. Om dom där förlossningsfilmerna man har hemma med sig själv som minuter gammal. Att tänk att det där är jag. DET ÄR JAG. Jag har varit sådär liten. Och jag minns det inte. Men det är jag. Som en slemmig blodig skrynklig liten sak. Ett litet liv. Ett liv som skulle formas av mina föräldrar, omgivning och utveckla den personlighet och karaktär som redan fanns där inne. Att jag sitter här vid datorn nu. Att något sådant verkligen kan finnas. Och att jag förmodligen kommer föda egna barn. Att man kan ha ett liv i magen. Något som lever och existerar innan det ens haft födelsedag. Jag kommer förmodligen gråta ögonen ur mig när jag blivit mamma. Och sedan så far tankarna till att man kanske gifter sig. Att vänner kommer gifta sig och att jag ska hålla tal för dem. Då kommer jag också gråta. Att förklara hur mycket jag älskar dem. Att det är deras stora dag för något så fint och eget här i livet.
Ja livet, det är så vackert. Det är så vackert att jag inte är helt säker på vart jag ska ta vägen.