Alltså jag blir irriterad på mig själv. Ibland får jag framgångsångest. Och jag hör ju själv hur jävla löjligt det låter. FRAMGÅNGSÅNGEST?! Vet ni hur gammal jag är?! Jag är sjutton! Snart arton, men ingen skillnad. Jag fattar inte vad jag håller på med. Eller snarare min hjärna. Men så är det. Jag längtar liksom dit, och det utlöses ofta när jag sett för mycket bra tv eller film eller nåt. Jag har bråttom, och det känns som om jag inte anstränger mig tillräckligt eller något. Va fan. Sjutton är jag. Jag har hela livet på mig. Ha sex med Henrik Schyffert, skratta tillsammans med Magnus Betnér och titta på film med Soran Ismail kan vänta (ja, det var en överdos av Roast på Berns som utlöst dagens ångestattack). Jag blir så trött. JAG ÄR LITEN. Oerfaren. Jag skulle inte ens ha kunnat förverkliga mig själv om jag var allsmäktig. Tiden har inte funnits. Så i stället för att gnälla ska jag nu ge mig ut och jogga. Sen ska jag hem, ringa min mamma och prata om praktiken, sedan ska jag fan skriva på de där manusen som jag ångestar mig över. Bara för att jag inte har kommit halvvägs i mitt slutprojekt som ska lämnas in i slutet av MAJ nästa år betyder det inte att jag är så lat att jag förstört min framtid. Skärpning människa. Du vet var du har dig själv. Du vet vart du är på väg. Over and out.