Seriöst. Jag blir deprimerad.
     Efter att igår med syster och mamma kollat på Ett herrans liv-avsnittet med Tommy Körberg kände jag mig en blandning av salig, längtansfull och frustrerad, som jag brukar göra efter saker med honom. Så när jag låg på pappas plats i mammas och hans dubbelsäng mumlade jag:
-          Tänk att se Sound of music med Tommy Körberg och Helen Sjöholm…
Mamma mumlade medhållande tillbaka och en stund senare sov hon och en längre stund senare sov jag.

Nästa morgon efter en trevlig dröm och en uppfriskande joggingtur sätter jag mig och slösurfar på internet – och upptäcker att det finns en skiva med Tommy Körberg och Carola som heter ”Sound of music”.
-          WHAAAAAAAAAAAAAAT, tänker jag och tar snabbt reda på om misstankarna är sanna.
Det var de förstås. Tommy Körberg har redan varit med i en av mina älsklingsmusikaler.
     År 1995. Varför, åh varför, kan jag inte vara född ett annat år? JAG HAR MISSAT ALLT DET ROLIGA. Jag kommer aldrig få uppleva ett genis fulla utveckling och karriär. Nej, jag kommer bara få se de sista dö. Och höra min mamma berätta om hennes egna heliga Körberg-upplevelse (som jag inte delar med någon). Och typ nöja mig med att se saker göras om. Kul. Verkligen. Så nu är jag inte bara salig, längtansfull och frustrerad – utan också bitter.