Jag och Caroline ska rida. Det är sant. Jag – SKA RIDA. Vi har inte bokat in oss på något (det är svårare än man tror att hitta rätt ställe. Speciellt när hästställena tydligen inte vet vad internet är) men vi ska göra det.
Jag håller just nu på att läsa om en serie hästböcker som var en favorit när jag var yngre för nostalgins skull. Jag har två gånger i mitt liv gått i ridskola och det har alltid slutat med att jag inte finner magin i Klara-böckerna och inser att ridningen gör sig bäst på sidorna för min del. Japp, jag hade ju lärt mig det! Ridning är inte alls lika kul när man inte kan det och inte får rida hur och var man vill. Vilket ridskola innebär. Ha. För det vet jag. Jag kommer aldrig mer få för mig att gå i ridskola.

Jag äter upp det där. Böckerna har skapat ett hästsug åter igen. Hästsuget har fått mig att drömma mig bort till en höstig skogsstig där jag galopperar på en vacker häst. Och det har blivit så starkt att jag idag sa till Caroline:
-          Du ska vi inte prova på att rida?
Till min stora förvåning sa hon ”jaaa det gör vi!!!”. Så om det blir som vi hoppas tar vi en privatlektion någon lördag bara vi, för att sedan eventuell en uppföljning med ridlektioner i grupp. Knäppt. Men det ska bli väldigt roligt! Kanske det slutar med att jag faktiskt får den där höstridturen någon gång.

(Tycker dessutom att jag förtjänar beröm för min vackra bild jag skapat. Fast ignorera att jag glömde mina ben. Jag rider damsadel.)