Ibland blir jag faktiskt förvånad.
      Nyligen hade vi i uppgift i Svenska B att skriva en text där Visby eller något i den hade en roll (tävling till Visby världsarvsdag, även om man inte behövde skicka in den). Jag kände hur otroligt oinspirerande själva temat Visby var. Varje gång jag fick en idé raserades den av att jag inte fick in detta tema. Så jag använde mig till slut av mitt eget problem. Det kom till att bli en novell om en kvinna som är allmänt negativ, där ett av problemen enligt henne själv är att hon som journalist inte kan vara kreativ på beställning, speciellt inte i en så trist stad som Visby. Inte för att jag tycker att Visby är trist, eller själv är allmänt negativ. Men ni förstår nog kopplingen åtminstone.
     Hur som helst så skrev jag den på några timmar och kände mig helt sjukt onöjd. Jag funderade till och med på att skicka in den senare så att jag inte skulle få några kommentarer på texten. Jag ville verkligen inte få mig själv sågad vid fotknölarna.

Men idag efter en debatt på religionen där min svenskalärare medverkade smög hon fram efteråt och sa att hon tyckte att min novell var jättebra. Och att hon tyckte att jag skulle skicka in den till tävlingen. Så ja. Ibland blir jag faktiskt förvånad.