Så nu har jag grävt ner mig i bland alla hennes böcker och ska snart också påbörja biografierna. Jag har tagit mig igenom Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Allrakäraste syster, Sunnanäng, Emil i Lönneberga och Lotta på Bråkmakargatan. Påbörjat är Madicken och Junibackens Pims och Mio min Mio.

Även om jag tycker att det mesta är helt fantastiskt och även om jag gråtit ögonen ur mig till vackra Bröderna Lejonhjärta, så tror jag nästan att jag tycker om Lotta på Bråkmakargatan allra bäst. Det är bara så otroligt genialt. Det finns så fantastiskt mycket äkthet i denna historia om en tjurig unge. Allt är från ett barns perspektiv och jag vet inte hur många gånger jag känner igen mig. Och skrattar. Som hur otäckt det ser ut när hon kan stoppa en hand genom tröjan hon nyss klippt sönder, och när mamma sedan ropar och frågar om hon blivit snäll än "Nej, inte ett dugg" snyftar hon då. Eller när hon är arg på familjen, men hon innerst inne vet att dom inte har varit dumma "Men när man själv varit dum behöver man någon att skylla på".

Åh jag vill se filmerna igen. Nedan finns en fin dokumentär om dem.