Ur "Easter Parade" av Richard Yates
"Jag var nio då och du måste ha varit fem nånting, det var första stället vi bodde på efter skilsmässan. Hur som helst så kom pappa och hälsade på en gång, och när du hade gått och lagt dig tog han med mig ut på en promenad. Vi gick till drugstoren och beställde varsin glassdrink med vaniljglass och chokladsås. Och på hemvägen - jag minns fortfarande den där gatan, hur den gick i en krök - på hemvägen sa han 'Gumman, får jag fråga en sak?' Och så sa han 'Vem älskar du mest, mamma eller mig?'"
"Herregud. Sa han verkligen så? Och vad svarade du?"
"Herregud. Sa han verkligen så? Och vad svarade du?"
"Jag sa att - "snörvlade Sarah. "Jag sa att jag måste tänka efter. Jag visste ju" - hennes röst skälvde till, men hon återfick kontrollen över den - "Jag visste att jag älskade honom väldigt mycket, mycket mer än Pookie, men det kändes fruktansvärt illojalt mot Pookie att säga det rent ut. Så jag sa att jag skulle tänka efter och tala om det nästa dag. 'Lovar du?' sa han. 'Om jag ringer dig i morgon, talar du om det då?' Och jag lovade. Jag minns att jag inte kunde se Pookie i ögonen kvällen och knappt fick en blund i ögonen på natten, men när han ringde sa jag det. Jag sa 'Dig, pappa', och jag trodde att han skulle brista i gråt på fläcken, i telefon. Han grät ju väldigt mycket."
Det är något med det här stycket som är så otroligt rörande. Det symboliserar en trasig familj på något sätt, samtidigt som det handlar så mycket om kärlek. Älskar det gör jag i alla fall.
Kommentarer
Postat av: Edvina
Åh har du läst den?
Trackback
