Ibland får jag en sån oerhörd lust att skriva en mer uttömande text om egentligen vad som helst, ja en krönika brukar det väl resultera i. Vid tiotiden igår när jag satt på tåget påväg hem så fick jag just en såndär känsla. Så jag tog fram mitt rödblommiga block och skrev ned det här:

Alla läser vi väl då och då tidningar. De flesta oftast dagstidningar, men alla unnar sig då och då en så kallad veckotidning.
Jag har tre favorittidningar. Den första är svensk Damtidning som alltid gör mig på gott humor, den andra är Kalle Anka & Co (ja det är sant) även om den var nästan tredubbelt bättre för bara några år sedan. Kanske inte de mest vanliga läsetingen för en artonåring, en barn- och en tanttidning enligt generaliserande mått mätta. Men så är fallet.
Min tredje favorittidning heter Kupé.

Ja, Kupé – gratistidningen som kommer ut varje eller är det varannan månad på tågen. Det är nog fler än jag som uppskattar dessa papperssidor, men jag tror det är relativt unikt att ha den som ”favorit”. Fast mycket ligger nog i att den är just gratis. Nånstans tror jag många räknar bort den som ”riktig” på grund av det. Vi människor har ofta en tendens att sträva efter det lite exklusivare, varför önska sig något man kan få utan att betala.

Men vad gör då att jag faller så pladask? Först och främst så är den otroligt snygg. Jag älskar den stilrena layouten med väl valda färger och alltid snygga bilder.
Men utseendet gör inte en tidning läsvärd. Den måste vara välskriven med bra innehåll. Och det är och har Kupé. Dessutom så är alltid numrets intervju med en officiell person fantastiskt bra (och snyggt). Jag har fina minnen av förrförra med Helen Sjöholm och ett både årsgammalt och nyare med Robert Gustafsson. Alldeles nyss gottade jag mig i det med Eva Dahlgren som ligger bredvid mig just nu.

Det finns många snygga och välskrivna tidningar därute. Väldigt många. Själv har jag knappt läst en bråkdel. Men det beror nog mest på att när jag går in i en Pressbyrå med ett rejält utbud får jag miljöångest – förstå hur mycket papper som går ut till den här ENDA butiken.
Men oavsett så finns de där. Jag har stött på en del som jag sedan aldrig återvänt till, precis som jag alltid återvänder till Vecko Revyn som jag inte riktigt känner ger mig något trots att den är väldigt bra.
Nej, det handlar om kemi. Det är kemin som gör att jag verkligen älskar en tidning. Vad den får mig att känna. Och Kupé fyller mig av en underlig harmoni. Och hjärtat mitt av längtan. Längtan efter en trygg framtid som finns där ute någonstans. Av god ekonomi och ett tillfredsställt arbete. Men främst av resor och upplevelser – och möjligheter. Jag dyker ner i ett reportage om Göteborg som får mig att sucka av längtan, jag behöver bara läsa rubrikerna i det om Lofoten i Norge för att veta att jag vill dit. Varje gång jag slår upp Kupé gläntar den lite på livet där framme. Till något som kanske kommer snart. Men till skillnad från den längtan som ofta fyller mig framtidsångest i samband med studenten så får Kupé mig att längta utan oro. Kupé får mig att stanna upp, att vara lycklig med nuet och inte veta vad som komma skall. Bara låta mig lita på att det kommer bli fantastiskt.