Då var midsommarafton över. Jag sörjer inte, även om det för en gångs skull var riktigt trevligt. Det enda jag har gjort är visserligen bara att äta middag, fem godisar, spela wii och titta på Lejonkungen ensam - kanske just därför det blev ovanligt bra. Jag hatar att tvingas att dansa runt midsommarstången, hatar jättemiddagar där man ska HJÄLPA TILL hela tiden. Jättemiddagar som för mig på senare år tycks arrangeras för att träffa massa nya familjer. Jag hatar att träffa nya familjer med familjen - påtvingat "efter maten ska ni barn som inte känner varandra umgås". Jämfört med allt detta har min lugna afton varit helt perfekt. Lejonkungen fick mig att fälla några (många) tårar och det är alltid skönt. Jag älskar Lejonkungen, även om den är lite skum ibland. Väldigt mäktig oavsett. Mufasa är min favoritkaraktär, snyft. Hans röst är min favoritröst sedan alltid och jag har lovat mig själv att aldrigaldrigaldrig ta reda på vem det är. Sånt förstör bara. Jag har samma regel vid Robin Hood. Något som fått mig att klamra mig fast vid detta ännu hårdare är: Peter Lundblads Ta mej till havet. Låter blir ett snäpp sämre om man vet hur han som sjunger ser ut (om man innan tänkt honom som perfekt).
Nu ska jag läsa en bok. MYS. Puss.