Les grandes personnes (- De vuxna) visades igår på båten. En film jag velat sett väldigt länge. Ett äldre inlägg här - dock angav jag lite faktafel (Jeanne och Johan blir inte kära i varandra). För att fräscha upp handlingen lite: Albert (Jean-Pierre Darroussin) har hyrt en stuga mitt i den svenska skärgården - med tillhörande sill, snaps och pissigt väder. Bibliotekarie och historiefantast har han tagit med sin dotter Jeanne (Anaïs Demoustier) på vad som är menat ska bli en jakt på vikingaskatter. Men ett missförstånd gör att de får oväntat sällskap av svenska hyresvärden Annika (Lia Boysen) och Christine (Judith Henry).

Det här blir ingen riktig recension - en minivariant i så fall. Anledningen till att jag väljer att skriva om den är att jag fick en på en underlig igenkänningsfaktor som jag aldrig tidigare upplevt. Den här filmen skulle faktiskt kunna vara riktigt bra om man gav Jeanne all plats. Pappan är den viktigaste karaktären att stryka då man bara stör sig på honom. Ett annat fel är slutet - slutet som regissören måste glömt. Vad hände mellan Annika och Per? Och mellan Christine och hennes pojkvän? Vad var Alberts känslor för Jeannes mor? Och för Christine? Utvecklades Albert något som person? Fick han någon insikt i han och dotterns relation? Det enda jag upplevde var att Jeanne utvecklats litelite, men det finns verkligen utrymme för förbättring.

Men för att återkomma till anledningen till detta inlägg: Igenkänningsfaktorn. Sjuttonåriga Jeanne upplever jag precis som jag var i sjuan. Plågsamt blyg och i sökande efter kärlek och närhet (mycket fint och levande personpoträtt av en tonårsflicka). Filmen sätter klockrent känslan för upplevelserna på en resa sommaren innan sjuan. Förälskelsen till någon man knappt känner - och förälskelsen ger tillbaka men i slutändan dör allt av ens egen blygsamhet. Dock kan jag ju tillägga att jag inte fick strula och chansen till att ha sex med Anastasios Soulis. Och om jag fått det skulle jag inte ligga ned stel och missnöjd med situationen. Fast min förståelse blir inte mindre p g a det. Jag kan inte sätta ord för hur exakt scenerna med Jeanne träffade mig i hjärtat. När Johan (Björn Gustafsson) tar hennes arm och lägger den runt hans midja ler jag stort. Jag vet precis hur lycklig hon är, hur känslan av overklighet sprider sig i kroppen. Jag vet precis hur hon känner när hon på avstånd ser Johan. Jag vet precis hur mycket hon vill gråta när Johan kysser en annan tjej.
Jag tror att även om man inte är jag lär flera känna igen sig och förståelse bör kunna skapas genom Jeannes personpoträtt. Enligt mig största anledningen till att se den här filmen. En ganska nischad sådan, men mig gör det inget. Filmen ska köpas och kunna sätta ord för mina unga tonårsår när jag inte längre minns.