Nu är jag tillbaka efter dagens äventyr. En rolig erfarenhet rikare.
Jag och sex andra från programmet träffades vid Österport och väntade in skjutsen. Några minuter senare kom en rödskäggad ung kille som jag kände igen från förra statistjobbet och hämtade oss.
Vi var mycket färre statister än förra gången och det var väl ganska skönt. Scenen kommer med i "Alla de stillsamma döda" eller "Stum sitter guden" (ingen verkade veta haha), men oavsett så blir det ju en hel serie i fyra delar. Scenen utspelade sig på flygplatsen eftersom en kvinna skulle försöka fly landet (eller ön, vem vet). Dock så skulle hon inte lyckas utan bli gripen av två poliser utklädda till civila, och två andra skulle stå och iaktta det hela.

Så, teamet som varit på lunch i stan kom tillslut till flygplatsen. Regissören Erik Leijonborg, läskiga gaptjejen och fotografen (har fortfarande inte luskat ut om han är fotograf eller något form av b-foto) Calle Persson. Nu när jag verkligen har stenkoll på Callekillen så var han mycket intressantare än förra gången (läs här). Ja man är väl en dålig människa. Appropå kändisar så spanade jag efter Allan Svensson eftersom jag tycker att han är mysig, men jag såg varken honom eller någon annan och antog att det var en kändisfri scen.
Precis som förra gången så blev vi utplacerade och skulle gå en viss sträcka. Jag blev ensam placerad i ankomsthallens entré för att vänta på att Johan och Theo (klasskamrater) skulle gå förbi - då skulle jag gå ut, vara nyfiken på allt tumult och .. gå. Med min resväska som jag så vänligt tagit med mig.
Jag tror att nästan alla fick börja utomhus förutom jag, hehe. Fast det var svinkallt ändå kan jag säga. Vi fick inte ha jackor eftersom det skulle föreställa sommar (good luck) och ingången där jag stod vid hade dörren på vid gavel.

Så jag väntade och väntade. Jag var för långt bort för att höra instruktioner och det fanns ingen sikt så att jag kunde se vad som hände. Jag visste inte var kamerorna var utplacerade eller ens var dramat skulle utspela sig! Så det var bara att vänta på att pojkarna skulle komma. Men det hände inget. Ibland sprang lite folk förbi mig men typ bara fikatanten (mycket trevlig för den delen, hon hade jobbat på någon van Veeteren-produktion avslöjade hennes jacka).
Efter tusen års tristess hände det faktiskt två saker. Jag står på samma fläck som jag gjort i en kvart när jag hör någon snett bakom mig som kommit ut från toaletterna. Jag vänder mig om - och ser Eva Röse le mot mig! Jag blev förvånad för jag trodde inte att hon skulle vara där eftersom jag inte sett henne någonstans. Hon hade tydligen varit inne på toaletterna och fixat håret med någon tjej. Hon gick bort mot sin trailer (eller vad det nu var där borta), och några minuter senare kommer regissören in genom min lilla entré. Han log vänligt mot mig.
En stund efter det kom statistansvarige Elinor och berättade att vi SNART skulle börja. PEPP. Sedan började det regna. Och alla kom in och väntade.

Efter kanske tio minuters spöregn så avtog det och teamet bestämde sig för att köra oavsett. Alla tog plats, men den här gången slapp jag stå ensam och vänta. Jag fick sällskap av två skådespelare som jag kände till väl till utseendet men inte kunde placera. Väldigt snart fick jag klart för mig att den yngre av dem hette Peter Perski - namnet sa mig inget men efter att ha kollat upp på internet vet jag varför jag känner igen honom. Han har varit med i Wallander Hämnden, Rederiet och Livet är en schlager. Han var med i Främmande fågel också, fast det har jag ju inte sett. Den andra kan jag inte hitta någonstans men jag vet att jag sett honom i något. Det blir till att se Främmande fågel som han förmodligen är med i.
Hur som helst så var de båda väldigt trevliga. De var de som skulle gripa kvinnan i scenen. Jag pratade väl inte jättemycket med dem, men ändå lite. Efter några tagningar la den äldre handen på min axel och frågade:
- Går det bra?
Honom gillade jag. Peter Perski var ganska rolig. Han påpekade att han inte alls såg ut som en polis, att den andre var mycket mer polisaktig.
Jag stod och gnuggade mina kalla händer vid näst sista tagningen vid bild 1.
- Fryser du? flinade den äldre.
Jag nickade och skrattade fram ett "ja".
- Men varför går du inte in då? frågade Peter. Ställ dig här!
Han gick in och ställde sig bakom dörren.
- Men jag vill vara beredd! påpekade jag.
- Men du ser ju när vi går. Då kan du gå fram och göra dig redo.
- Jaja, om du envisas så, skrattade jag.
- Ja men du får inte frysa - då får du fel på hjärtat!
Orginell kommentar tycker jag, haha.

OCH JUST JA. Jag vill inte vara så nöjd med det följande, men ja.. det är jag.
Jag stod som vanligt i ingången och väntade, inte ensam utan med Peter Perski och den okände. Plötsligt kom Eva Röse med sin barnvagn (hon har en jättesöt bebis!) in genom ingången. Hon pratade lite med killarna och log stort mot mig. När hon gick förbi så stannade hon och la handen på min axel.
- Bra jobbat! log hon.
Stolt.

En sista grej som var lite kul var att en nyfiken plastikopererad tant sprang runt på flygplatsen. Under tagning så kom hon fram till mig:
- Väntar du på en taxi?
- Ehh, öhh, nää... Jag är med i en film.
Coolingkommentar. Verkligen. Och sen så gick hon ut för att se vad som stod på och blockerade utgången för mig.

Klockan fyra var vi klara och jag åkte hem. Det var roligare att vara statist den här gången. Jag såg nästan inget av kameraarbetet, men regissören kom fram till killarna vid mig och gav dem lite snabba instruktioner vilket var mer än jag såg av regin förra gången. Men mest så var det roligt att få se teamet och skådespelarna lite på nära håll. För det mesta så kände jag mig mer delaktig.
Bajs nu blev det här inlägget jättelångt i alla fall. Och ingen kommer orka läsa det. Men aja.
Bilder från GT och början av inspelningen (ej detta tillfälle).