Praktik på Kungliga Operan: Story of
Det finns säkert något eldsjäl där ute som är intresserad av min praktikplats på Kungliga Operan, så här kommer historien om den!
För en vecka sedan så satt jag och skickade ut ännu en hop praktikansökningar till olika film- och tvbolag. Plötsligt fick jag en knasig men underbar idé om att mejla Kungliga Operan. En snabb statusuppdatering åkte ut på facebook: "Kom just på den perfekta praktikplatsen för mig... åhhh ♥" och sen skickade jag ett mejl till sidans webmaster och någon annan. I mejlet erkände jag att jag inte kunde något om balett och varken kan dansa, sjunga opera eller spela något instrument - utan bara rätt och slätt älskade balett. Jag slängde in en idé jag fick om att ta med en kamera och filma lite, även om jag påpekade att det inte var min största förfrågan.
På grund av att tanken på att få praktikplats på Sveriges underbaraste ställe var helt otänkbar och skrattretande så förväntade jag mig inte ens ett svar, men redan dagen efter hade jag ett i min inkorg. (detta glädjeinlägg skrev jag på bloggen)
Det var en väldigt positiv webmaster tyckte mycket om tanken på att jag skulle ta med en kamera och göra en betraktelse om baletten, som sedan skulle läggas upp på Operans hemsida. Då han inte själv kunde ta emot mig skulle han vidarebefodra mitt mejl till några andra, vilket han också gjorde. Jag trodde inte alls att jag skulle få någon praktik, men i tisdags fick jag åter ett mejl från webmastern då han meddelade att jag hade en veckas praktik!
Min praktikplats är hos en tjej som heter Sophie som är webredaktör för en avdelning kallad "Unga på operan". Under den här veckan kommer jag att skriva något för bloggen men också göra två filmer. Den ena filmen kommer att vara en dokumentation från Familjedagen/Kulturnatten på lördagen (egentligen efter min praktik, men det är klart man vill vara med ?!), då händer det tydligen MASSOR.
Den andra filmen håller jag och Sophie och diskuterar nu, men efter ett förslag jag hade om en inledning har vi kommit fram till att jag ska göra en mer "konstnärlig" film. Alltså, förmodligen inga intervjuer utan en film bestående av musik och bilder.
Just nu håller Sophie på att kolla upp vilka balettrepetioner vi kan vara med på, och hon kollar även med Hovkapellet om det finns någon musik de kan vara snälla att sponsra till filmen.
Men filmerna är ju då en slutprodukt, vad kommer jag att få vara med på? Just nu finns det ju ingen exakt planering, men det ser ut som följande i alla fall kommer att stå med: Jag kommer att vara med på minst en föreställning kvällstid. Jag kommer då att vara med en "inspicient" (teknisk ledare), eller (om det finns platser) få sitta och se föreställningen i salongen.
Sedan kommer jag nog att få vara med på dansarnas "morgonskola". Om jag har förstått det rätt är det deras uppvärmning innan de sätter igång med repetionerna, men helt säker är jag inte.
Eftersom jag ska ta en hel del bilder så lär jag ju få se ganska mycket av Operahuset.
Jag kommer att få äta i Operans personalmatsal! Okej. Jag vet att det egentligen inte är något speciellt, men ändå: Det är Operan. Och där kommer mina hjältar äta mat. Och det kanske kommer vara coolare att se dem repetera etc, men ändå.
Jag lär inte uppdatera "Praktik på Kungliga Operan" så himla mycket fram till praktiken faktiskt sätter igång v 16, men då lär det ju bli ganska mycket. Dvs: Om jag överlever. Det finns en stor risk att jag sprängs av glädje fem minuter efter att ha varit i Operahuset som annat än en vanlig besökare.
Kungliga Operan
Ett stipendium på 15 000 dollar
Ingen kommer ur den här världen levande, men jag kommer att vara nöjd. För jag är bäst. Jag är helt sjukt jävla grym. Om dragharmonican vill sitta och spela "Ingen vill veta var du köpt din tröja" så får den göra det. Ingen sörjer när den dör. Ingen ska sakna det den gör.
Men vad är min poäng? Jo just ja: Jag rockar min värld.
Statist: Calle Persson och att gå. Eva Röse och andra trevliga skådespelare
Nu är jag tillbaka efter dagens äventyr. En rolig erfarenhet rikare.Jag och sex andra från programmet träffades vid Österport och väntade in skjutsen. Några minuter senare kom en rödskäggad ung kille som jag kände igen från förra statistjobbet och hämtade oss.
Vi var mycket färre statister än förra gången och det var väl ganska skönt. Scenen kommer med i "Alla de stillsamma döda" eller "Stum sitter guden" (ingen verkade veta haha), men oavsett så blir det ju en hel serie i fyra delar. Scenen utspelade sig på flygplatsen eftersom en kvinna skulle försöka fly landet (eller ön, vem vet). Dock så skulle hon inte lyckas utan bli gripen av två poliser utklädda till civila, och två andra skulle stå och iaktta det hela.
Så, teamet som varit på lunch i stan kom tillslut till flygplatsen. Regissören Erik Leijonborg, läskiga gaptjejen och fotografen (har fortfarande inte luskat ut om han är fotograf eller något form av b-foto) Calle Persson. Nu när jag verkligen har stenkoll på Callekillen så var han mycket intressantare än förra gången (läs här). Ja man är väl en dålig människa. Appropå kändisar så spanade jag efter Allan Svensson eftersom jag tycker att han är mysig, men jag såg varken honom eller någon annan och antog att det var en kändisfri scen.
Precis som förra gången så blev vi utplacerade och skulle gå en viss sträcka. Jag blev ensam placerad i ankomsthallens entré för att vänta på att Johan och Theo (klasskamrater) skulle gå förbi - då skulle jag gå ut, vara nyfiken på allt tumult och .. gå. Med min resväska som jag så vänligt tagit med mig.
Jag tror att nästan alla fick börja utomhus förutom jag, hehe. Fast det var svinkallt ändå kan jag säga. Vi fick inte ha jackor eftersom det skulle föreställa sommar (good luck) och ingången där jag stod vid hade dörren på vid gavel.
Så jag väntade och väntade. Jag var för långt bort för att höra instruktioner och det fanns ingen sikt så att jag kunde se vad som hände. Jag visste inte var kamerorna var utplacerade eller ens var dramat skulle utspela sig! Så det var bara att vänta på att pojkarna skulle komma. Men det hände inget. Ibland sprang lite folk förbi mig men typ bara fikatanten (mycket trevlig för den delen, hon hade jobbat på någon van Veeteren-produktion avslöjade hennes jacka).
Efter tusen års tristess hände det faktiskt två saker. Jag står på samma fläck som jag gjort i en kvart när jag hör någon snett bakom mig som kommit ut från toaletterna. Jag vänder mig om - och ser Eva Röse le mot mig! Jag blev förvånad för jag trodde inte att hon skulle vara där eftersom jag inte sett henne någonstans. Hon hade tydligen varit inne på toaletterna och fixat håret med någon tjej. Hon gick bort mot sin trailer (eller vad det nu var där borta), och några minuter senare kommer regissören in genom min lilla entré. Han log vänligt mot mig.
En stund efter det kom statistansvarige Elinor och berättade att vi SNART skulle börja. PEPP. Sedan började det regna. Och alla kom in och väntade.
Efter kanske tio minuters spöregn så avtog det och teamet bestämde sig för att köra oavsett. Alla tog plats, men den här gången slapp jag stå ensam och vänta. Jag fick sällskap av två skådespelare som jag kände till väl till utseendet men inte kunde placera. Väldigt snart fick jag klart för mig att den yngre av dem hette Peter Perski - namnet sa mig inget men efter att ha kollat upp på internet vet jag varför jag känner igen honom. Han har varit med i Wallander Hämnden, Rederiet och Livet är en schlager. Han var med i Främmande fågel också, fast det har jag ju inte sett. Den andra kan jag inte hitta någonstans men jag vet att jag sett honom i något. Det blir till att se Främmande fågel som han förmodligen är med i.
Hur som helst så var de båda väldigt trevliga. De var de som skulle gripa kvinnan i scenen. Jag pratade väl inte jättemycket med dem, men ändå lite. Efter några tagningar la den äldre handen på min axel och frågade:
- Går det bra?
Honom gillade jag. Peter Perski var ganska rolig. Han påpekade att han inte alls såg ut som en polis, att den andre var mycket mer polisaktig.
Jag stod och gnuggade mina kalla händer vid näst sista tagningen vid bild 1.
- Fryser du? flinade den äldre.
Jag nickade och skrattade fram ett "ja".
- Men varför går du inte in då? frågade Peter. Ställ dig här!
Han gick in och ställde sig bakom dörren.
- Men jag vill vara beredd! påpekade jag.
- Men du ser ju när vi går. Då kan du gå fram och göra dig redo.
- Jaja, om du envisas så, skrattade jag.
- Ja men du får inte frysa - då får du fel på hjärtat!
Orginell kommentar tycker jag, haha.
OCH JUST JA. Jag vill inte vara så nöjd med det följande, men ja.. det är jag.
Jag stod som vanligt i ingången och väntade, inte ensam utan med Peter Perski och den okände. Plötsligt kom Eva Röse med sin barnvagn (hon har en jättesöt bebis!) in genom ingången. Hon pratade lite med killarna och log stort mot mig. När hon gick förbi så stannade hon och la handen på min axel.
- Bra jobbat! log hon.
Stolt.
En sista grej som var lite kul var att en nyfiken plastikopererad tant sprang runt på flygplatsen. Under tagning så kom hon fram till mig:
- Väntar du på en taxi?
- Ehh, öhh, nää... Jag är med i en film.
Coolingkommentar. Verkligen. Och sen så gick hon ut för att se vad som stod på och blockerade utgången för mig.
Klockan fyra var vi klara och jag åkte hem. Det var roligare att vara statist den här gången. Jag såg nästan inget av kameraarbetet, men regissören kom fram till killarna vid mig och gav dem lite snabba instruktioner vilket var mer än jag såg av regin förra gången. Men mest så var det roligt att få se teamet och skådespelarna lite på nära håll. För det mesta så kände jag mig mer delaktig.
Bajs nu blev det här inlägget jättelångt i alla fall. Och ingen kommer orka läsa det. Men aja.
Bilder från GT och början av inspelningen (ej detta tillfälle).
You think you are a new kind of James Dean (Maria Wern-inspelning)
- Jahapp, då var man filmstjärna då, flinar Kalle efter att ha varit tillsammans med några andra från klassen efter stranden och spelat "nyfikna åskådare".
Kanske inte riktigt, då få av oss statister ens lär hamna i eftertexterna. Men oavsett så var det en väldigt rolig och intressant upplevelse.
Jag, en stor del av min klass och ett gäng mellanstadiebarn kliver av bussen vid fiskebodarna på Själsö. Jag är klädd i min somrigaste klänning och även en del andra (alla barn och några från klassen) är anpassade till "midsommarklädsel"-koden vi fick. Det är ganska många finklädda äldre på parkeringen där vi klivit av.
En tjej säger åt oss alla att gå mot fiskebodarna och samlas vid midsommarstången. Vi gör som hon säger åt oss och statistansvarige Ellinor stannar upp mig och några andra.
- Ni är från scenskolan va?
Jag antar att hon tror att både film och scen har samma namn och nickar instämmande med de andra.
- Okej, fortsätter hon och pekar på de närmast; Joanna, Theo, Kalle och Denise. Då lånar jag er fyra. Dom håller på och filmar scenen efter den här efter stranden. Det är en huvudlös kille som har hittats i en bil och lite så, och dom behöver lite nyfikna midsommargäster.
Hon visar vägen åt dem och efter en stunds väntan ropar Ellinor alla oss till sig. Hon välkomnar oss och berättar att det skett en försening (scenen mina klasskamrater är vid), men att vi ändå kommer att komma hem senast 16.00 som utlovat. Det jag uppfattade av det som skulle ske i scenen var att en polis funderade på att köpa en hund och "lite så". Hon börjar sedan ganska långsamt att placera ut oss och ge oss uppgifter.
Bland de allra sista kommer hon fram till mig, Caroline, Jesper, Sally och Victoria. Jag får i uppgift att börja och gå några meter bakom Carro, Sally och Jesper som ska sätta sig ned, varav jag sedan ska prata med dom i 30 sekunder. Sedan ska jag gå vidare, prata lite med Victoria och fortsätta fram till ponnyn för att stå där och "titta" (/klappa, prata med folket där). Så jag valde ut en fläck åt mig själv och ställde mig där för att repetera det hela i huvudet. Sen var det bara att vänta och vänta på att de skulle bli klara där borta. Klasskamraterna därifrån var klara och hade kommit tillbaka för att få positioner. Tillslut så kommer det två män från stranden med kamera och annan utrustning. Det kommer en fotograf som jag känner igen RUSKIGT mycket. Hans utseende, röst - allting. Men jag har fortfarande inte kommit på vem han är.
Nu börjar det droppa in folk på allvar. Jag lägger märke till en kille i blårandig t-shirt och stora solglasögon, som jag senare förstår heter Calle (Calle Persson efter en sväng på internet, som bl a jobbat med Selma, Beckserien och Främmande fågel) och är något form av b-foto.
Joanna kommer fram till mig och jag får en ordentlig redogörelse vad som hände borta på stranden (den jag fått innan var väldigt haspig och innehöll mest hur mycket Kalle velat ge Eva Röse en kram). Efter en stunds pratande säger Joanna lågt och glatt:
- Allan Svensson!
Jag vänder mig om och mycket riktigt: Allan Svensson sitter ensam vid husväggen några meter bakom mig. Han har gråsprängt hår och bär mustasch. Så fort jag såg honom prata med någon fick jag intrycket av att han var mycket trevlig, vilket var bestående. Han verkar glad och han har någon form av charmig utstrålning.
Några till ansluter sig till honom och slutligen också Eva Röse - i förvånansvärt långt blont hår, stora mörka solglasögon och iförd en sommarklänning till scenen. Hon såg precis ut som hon gör i tvrutan, så de som tycker hon är jättevacker skulle inte live bli besvikna. Mitt första intryck av henne som person var att hon verkade väldigt reserverad. Men efter att ha betraktat henne ytterligare kom jag fram till att hon mest bara ser ut så. Hon klappade igång teamet, skrattade och log när hon pratade med Allan Svensson.
Efter att filmteamet har riggat upp för första bilden börjar det äntligen hända lite saker. 10 meter ifrån mig placeras Eva Röse och Allan Svensson ut vid ett parkbord. Eva sitter på det och har i det nu uppsatta håret en rosa blomma och Allan står bredvid med ett par svarta glasögon på sig. Regissören Erik springer lite fram och tillbaka. Jag känner inte igenom honom med efter en titt på imdb har jag tagit reda på följande: Han heter Leijonborg i efternamn och mor/farbror är den kända Lars. Han regisserade även Främmande fågel och har gjort Selma och Håkan Bråkan och Josef.
Tillslut sätts alltihop igång. Den muntliga kvinnliga bossen ropar "pass på" innan hon säger det klassiska "tystnad, tagning". Efter det sjävklara "varsegod, börja" utbryter vårt låtsasmidsommarfirande. "Musikanter" dras igång på gitarr, fiol och dragspel och alla börjar röra sig. Medan jag kör igenom mitt schema spelar folk varpa, står med barnvagnar, dansar runt midsommarstången och går hit och dit. Regissören sitter under ett svart skynke med en monitor som visar bilden. Efter ganska många ex antal "varsegod, börja" och "tack" så är det dags för nästa bild som tas i mitten av midsommardansarna. Efter en första tagning så vinkar Ellinor mig till sig. Hon vill att jag nu ska komma från den steniga stranden, upp mot "festen", gå över gräsmattan och sedan fortsätta min vanliga rutt (vilket borde betyda att jag ses i bild men vem vet och vem bryr sig egentligen). Lite knepigt var det att utföra min uppgift fram och tillbaka på stenstranden i mina högklackade skor - men det gick!
När den bilden var klar så var det tack och adjö för alla skådespelares skull. Nästan alla i filmteamet åkte iväg med utrustningen - nu skulle en bild tas av firandet på långt håll. De upptäckte (klumpigt nog - det var inte så himla svårt att lista ut i förväg) att firandet inte syndes p g a fiskebodarna så allt var tvungen att flyttas ut på udden. En tagning - och allt var klart. Applåder, tack för idag.
Jag är fortfarande osäker på vad hela den här serien heter. Maria Wern är det i alla fall och på klappan stod det "Alla de stillsamma döda". Den lär ju då heta det, men man vet aldrig om de inte bestämt namnet än. Hela grejen ska oavsett vara baserad på Anna Janssons böcker "Alla de stillsamma döda" och "Stum sitter guden". Mer info om inspelningen finns här.
Som sagt: Väldigt rolig upplevelse. Även om jag gärna är statist många fler gånger så tröttnar man snabbt eftersom man knappt är delaktig. Jag vill vara närmare kameran och skådespelarna! Jag behöver inte delta egentligen, bara få iaktta och lära på nära håll. En dag så kanske...
