I'm driving home for Christmas
God morgon! Ett underbart snötäcke har under natten bredit ut sig över Visby, och det gläder mig att veta att det finns ännu mer snö hemma i mitt älskade Åskebro: I eftermiddag åker jag nämligen hem!
fördomar är vår vardag
Ett sista inlägg innan jag går och lägger mig:
Jag var och åt hos Robert med familj ikväll vilket som vanligt var mycket trevligt. Vid åtta så ville dom kolla på idolfinalen. Jag tittar inte på idol, men hade inget emot detta. Dock så var jag övertygad om att båda killarna skulle vara två poptöntar. MEN ICKE. Den ena var mesmes. Men den andra... helt seriöst: Han var assexig. Sjuktsnyggt skägg och gud, mums. Ingen idolkille alls. Och så var han grymt begåvad! Vad gjorde han i det där programmet? Han ska ju vara ute och rocka med sitt lokalband, komma förbi Visby och ta mig med storm! För guds skull!
Tack och lov att han inte vann och tvingades sälja sin själ till popbranschen utan nu kan ut och skriva egen musik och vara sex. Trevligt.
Heja Calle. Godnatt Calle. Kom och sov i min säng Calle. För nu ska jag gå och lägga mig. Tjosvejs.
"Jag fick dom av mamma efter min första balett"
Sunes jul
Kolla vad jag hittade på Spotify! GLAD: Sunes Jul
No love, just glory
Om jag var James Dean eller John Engelbert skulle jag inte ägna mig åt särskilt mycket ikväll. Jag skulle ligga på mitt lägenhetsgolv i bar överkropp, röka örtcigg och tänka. Jag skulle lyssna på sjukt bra musik och kanske dricka ett glas vin. Folk skulle ringa på min dörr men jag skulle inte öppna. Jag skulle kanske efter några timmar somna där på golvet.
Tyvärr så är jag inte någon av dem. Inte för att jag förstår varför den typen av ensamhet lockar så himla mycket just nu. Men jag sitter i alla fall bara här, väntar på att maten ska bli klar och funderar vad det innebär att någon "puffat" mig på facebook. Inte lika hardcore.
Johnossi - Thank you for 2009
Besegrade
Nästn alla mina fina LPskivor har under natten ramlat ner från väggarna p g a kluddbrist. Så mitt "instängda" problem är inte aktuellt längre. Dock så vet jag inte om dom här skivorna är dom jag helst vill ha uppe, jag har massa beslutsångest på den fronten. Båda Rolling Stones överlevde natten, lika så Bruce Springsteens "Born in the USA" och Queens "Sheer heart attack". Vi får se hur det blir! Man kan ju variera sig lite till och från annars.
Nu ska jag stänga ner datorn och lägga mig och läsa eller något. Puss.
Ny inredning
Musik och gymnasiemässa
Appropå musik så ska jag och min bror förmodligen se Kent live i vår. Biljetterna släpps på måndag. Men vi ska prata om det imorgon när vi åker från Stockholm hem tillsammans.
Gymnasiemässan gick bra idag. Det var inget särskilt. Jag pratade med några nior, men mest var det snack med dem från samma program. Det var väl det.
A whiter shade of pale
Den här låten är förbannat jävla bra. Utan tvekan en av de bästa någonsin.
Svansjön
Den Kungliga operan är en majestätisk plats. Högt tak med klassiska målningar och gyllene utsmyckningar. Och att få vara där under en föreställning... det är en av de bästa upplevelserna i mitt liv.
Fyra unika akter. På scenen finns enastående kulisser och dekorer, och bland dem rör sig människor till ett av Tchaikovskys mästervärk live. Fantastiska kostymer. Rothbart rör sig majestätiskt i järngrå fågelskrud och domenerar över de (som mest 24) vackra svanarna som rör sig lätt över golvet. Svandrottningen Odette står i centrum och dansar med prins Siegfried.
Att så många personer kan röra sig i perfektion är ofattbart. De är så talangfulla och smidiga. De har muskler på ställen jag inte visste att man kunde ha muskler. De vrider på leder jag inte visste man kunde vrida.
Jag vill vara bland dem. Akt fyra: kulissen går upp och avslöjar tjugofem svanar liggande i den tjocka dimman. Snart rör de sig åter i perfektion.
Mina händer är ömma efter allt applåderande.
En grekisk staty har omänskliga propotioner. Ingen ser ut så. Ändå har jag aldrig tänkt på hur orealistisk den ser ut. Men alla manliga dansörer ser ut som grekiska statyer. Deras osannolikt tajta kostymer avslöjar deras tjocka vältränade ben. Tyget smiter åt överallt.
Det finns inget adjektiv som är tillräckligt för att beskriva baletten och Svansjön.
WHITE LIES
I've got you under my skin
FLEET FOXES
Jag sitter inne och ser på den härligt molniga himlen. Jag har joggat och njuter nu av mitt senaste musikfynd Fleet foxes (min historielärare har helt galet bra musiksmak!). Jag vill lyssna på en holländare också men jag minns verkligen inte vad han heter - surt. Det blir till att ta reda på det på måndag.
Idag ska jag bara mysa. Kanske tar en tur på stan för att inhandla hörlurar. Oavsett så ska jag träffa Robert och familj ikväll, vilket var länge sedan.
Igår kollade jag på Brokeback mountain på ettan. Jag har sett den en och en halv gång förut men det var under den tiden den precis kommit på DVD - så det var ett kärt återseende. Ang Lee är verkligen ett geni. Underbar film där Jake Gyllenhaal och Heath Ledger gör några av sina bästa prestationer någonsin. Snyft.
Och jag ska berätta hur det gick på musikalaudition. Snart, sen.
Usch nu vet jag inte var jag ska sätta det här inlägget - musik eller film? Äsch har minst i musikkategorin.
COLDPLAY
Så ja, hur var Coldplay? Mycket bra! Det är förstås inte min grej att stå och vänta 3 timmar innan insläpp, sedan två timmar till förbandet (White lies, bra de också!) och sedan efter dem ytterligare en timme tills bandet ÄNTLIGEN satte igång. Platsmässigt degraderades jag två gånger så det var väl mindre kul också, jag stod långt fram men såg inte å mycket... MEN bortsett från det så var Coldplay mer än en behaglig upplevelse.
Jag skulle gärna kunnat strukit att de skulle ta sig till andra sidan stadion för att spela bl a Green eyes (stryk från låtlistan tack!). Jag kunde klarat mig utan båda de låtarna som spelades där och den fem minuter långa väntan medan de tog sig dit och tillbaka till scen. Nu gnäller jag väl bara, men det VAR bra. Mycket påkostat, med coola effekter och miljontals tunna pappersfjärilar som sprutades ut i natten under Lovers in Japan. Alla favoritlåtarna förutom Trouble och Speed of sound spelades: Yellow, Viva la vida, Talk, Fix you, Clocks, The hardest part (ännu bättre än orginal som solo med Chris Martin och piano!) och The scientist! Börjar nu efter att ha hört Lovers in Japan och Life in Technicolor ii live gilla dem, och sånt är ju alltid kul.
Sedan är det förstås häftigt att stå 3,5 meter ifrån bandet (ibland bara Chris Martin) när de gick ut på den lilla utbyggnaden (eller vad det nu heter). Men samtidigt så kändes det som om jag borde bli mer "WOOOOOOW" över det. Det var bara "Oj, det här är ju coolt. Dom är enormt stora internationella stjärnor och jag kan se Chris Martins rynkor i pannan". Jag har funderat och tänkt att det kanske är för att jag inte har lyssnat på dom (trots att jag alltid tyckt dom varit riktigt bra - har bara inte blivit att jag lyssnat) förrän framtills nu, men jag tror faktiskt att det är för att jag innerst inne vet att de bara är vanliga människor. Det går som sagt att fundera på längre men det tänker jag inte göra.
Nu är ju frågan om det här är deras sista turné eller inte. Och om de i så fall ska lägga av. Jag måste säga att jag hoppas att det är deras sista. Inte för att de är så usla (absolut INTE) utan för att det känns lite speciellt att ha gått på sista. Egotrippat, jag vet! Men vad kan man göra åt det (vill göra en smilegubbe men det är emot mina principer här på bloggen så - *smilegubbe*)
Mot Stockholm och Coldplay
Det enda som jag har kvar innan jag åker är att packa ner en macka och sätta på mig skorna. Ni får såklart höra hur bra (/dåligt - men troligen inte) det var. Puss!
Sagan om Emelie och Keane
Jag gör mig klar för avfärd hem. Visst känns det lite dumt att bara vara på ön i två dygn, men jag ska på Coldplay imorgon och det kan inte göras härifrån. I de vanliga förberedelserna (städa, diska) har jag även adderat skriva detta blogginlägg, och att dränka min iPod i musik. Självklart ingår Coldplay i denna procedur, men mitt entuastiska sinne har glatt fokuserat på Keane och Arctic monkeys.Ett tag innan Peace and love var jag inne på festivalens hemsida där de informerade besökarna om att Keane var senaste klara bandet. Av mycket logiska själ klickar jag mig in till deras lilla biografi. Jag skrockar ironiskt åt 'Ingen kan ha undgått att höra dessa fantastiska britter med låtar som "Everybody's Changing" och "Somewhere Only We Know".' och säger fullständigt övertygad till Annika:
- Jag slår vad om att jag aldrig hört de där låtarna!
Inget konstigt uttalande från min sida (vänner kan vittna om det) för jag brukar aldrigaldrig ha hört något som "alla har hört". Jag lyssnar inte på radio och hänger inte med i musiken om artisterna i fråga faktiskt intresserar mig.
Och så för att motbevisa Peace and love's text så går jag in på youtube, söker på "Everybody's changing", klickar och får en fullkomlig chock. Det hade ju inte varit särskilt konstigt om jag hört låten förr, men faktum var att jag lyssnat på dendär låten så OFANTLIGT många gånger. Just den här låten råkade vara en av mina favoriter på en Absolute music-skiva jag lyssnade på för några år sedan. De enda gånger under mitt liv som jag oslumpartat lyssnat på "modern" musik har varit de gånger en släkting gett mig en Absolute-skiva i julklapp eller under min Rixfm-period i åttan. Och det var så ironiskt att Everybody's changing infann sig som favorit på den skivan.
Efter denna chockartade men mycket lyckliga återförening (som man kan kalla det, jag visste nu för första gången vad artisterna hette - hade alltid trott det var en ensam kille) så klickade jag mig ivrigt vidare till "Somewhere only we know" och upptäckte glatt att jag hört den också. Inte direkt lyssnat på den: den har bara råkat nått mina öron som gillat den skarpt. Av möjligtvis mer än nostalgi bokade jag in Keane på mitt festivalschema. Och jag anslöt mig den vackra natten nedanför scenen tillsammans med en ganska liten skara - men mycket trogen sådan, alla andra infann sig på den största scenen för att se Mötley crue. Och efter att ha väntat en stund möttes vi av tre britter, i ledning av sångaren Tom Chaplin. En charmig ung man som med sin Sverigeanpassade utstyrsel, underbara accent och sköna sångröst den natten rövade bort mitt hjärta. Keane visade ha mycket mer att ge än de två nämnda låtarna på P&L's hemsida. Jag lovade mig själv att sätta mig in i dem och se om de utöver live var något jag ville ha i öronen.
Nu har den dagen kommit - och jag har kommit fram till att de kommer att få bo i min iPod så länge de vill.
Peace and love: Johnossi
För några månader sedan började några av mina närmaste vänner att snacka om att de skulle till Peace and love. Jag tvekade först, men nappade till sist eftersom Johnossi skulle dit. Jag vet verkligen inte var jag fick den informationen ifrån - jag måste blandat ihop mina önskedrömmar med den fakta att de spelade där förra året. Hur som helst så krossades min lycka samma stund som jag skrev detta inlägg. Det var inte mer med det, inget att göra åt. De framstod på deras hemsida att det inte fanns några diskussioner om att de skulle dit alls. Jag bestämde mig för att åka till Borlänge i alla fall - och tack och lov för det!Jag sitter på den stora gräsmattan framför festivalcampingens dittills utplacerade tält. Det är tisdagkväll. Jag sitter med en bunt folk som är en blandning av vänner jag tagit med mig, och folk jag nyss träffat. Anna får ett samtal och när hon kommer tillbaka är det dåliga nyheter: Hon har fått reda på att ett rykte går på campingen om att The Kooks ska ställa in. För min del spelar det ingen roll (även om jag planerat att se dem), men Anna blir ledsen eftersom hon åkt till festivalen från första början p g a dem. Senare på kvällen får vi bekräftat att ryktet stämmer - The Kooks ska ställa in eftersom sångaren Luke Pritchard hade något problem med lungorna. Det börjar snackas om att Peace and love letar ersättare, och en kille som heter Dennis frågar mig vilka jag skulle vilja se istället. Jag säger de enda musiker jag älskar rakt igenom: Johnossi. Jag har ingen tanke eller förhoppning om att de ska komma. I mitt huvud finns inte ens chansen.
Nästa dag sitter vi och flyter bort i solens hetta på samma gräsmatta. Det är jag och Anna. Eddie är iväg gör vemvetvad. När hon kommer tillbaka vänder hon sig direkt till mig:
- Emelie, nu kommer du bli jätteglad. Några tjejer jag nyss pratat med hade fått sms av Peace and love där det stod att Johnossi skulle ersätta The Kooks.
Jag exploderar av lycka. Rykte var det bara då, men det bekräftades mycket snart. Det är svårt att förstå hur enormt det är
för mig att få se Johnossi. Jag är ingen musikmänniska. Jag har inte många musikaliska förebilder. Jag gillar The Beatles, men jag gillar inte alla låtar. Jag har inte ens hört alla låtar eftersom jag inte har intresset. Men Johnossi har uppenbarat sig för mig på ett helt annat vis än alla artister gjort hittills. Förra sommaren fick jag höra dem för första gången. Min bror skulle skjutsa mig och satte på deras skiva. Efter det fixade jag några av låtarna på min iPod eftersom jag skulle till Ystad. Hela tågvägen ner lyssnade jag på Santa Monica Bay, Man must dance och Summerbreeze. Därefter lyssnade jag på hela skivan, och efter första veckan på Filmgymnasiet berättade Sally att de släppt sin andra platta tidigare samma år och det blev till att lyssna på den också. Jag bara älskar dem. Det finns inte en låt jag tycker är dålig. Det är inte bara så att jag gillar alla sånger, utan att jag älskarälskar jättemånga av dem. Jag har hört alla låtar som går att få tag i (om inte någon ny från kommande plattan släppts utan mitt vetande). De sopar mattan med Beatles, Ryan Adams, Elvis Presley och Franz Ferdinand.När jag nästa dag står fem i sju för att se A Camp har jag fortfarande inte fatta det. Trots att jag pratat och tänkt på det konstant sedan jag fick reda på det så går det inte att få in. Jag vet bara att jag är lyckliglyckliglycklig. Jag är i bubblig extas när jag står näst längst fram på Eldorados scenområde. Det går inte att lyssna hundraprocentigt på Nina Persson och de andra. Mina tankar svävar bort till klockan nio. Och när den väl är klockan nio lyckas jag få en plats längst fram. I mitten. På en upphöjnad (skydd för ett jättehok av kablar till scen). Storskärmen står jämsides med mig, och om jag vänder på huvudet kan jag se bilden. Men jag kommer bara titta på den en endaste gång under hela spelningen.
Den en timmes långa väntan är ingenting. Klockan är några minuter i nio och jag vet inte var jag ska ta vägen. Hyperventilera, flina som en idiot, hjärtstillestånd, hjärnmos. Och plötsligt ser jag John Engelbert i kulisserna av scenen. Jag slutar andas. Gud. Jag har sett min favoritmusiker på riktigt.
När de tillslut kommer ut båda två och exploderar med Up in the air sprängs mitt inre i bitar. Jag är ingen som skriker, dansar, hoppar, klappar och sjunger - men då gjorde jag det. Jag hoppades att Up in the air skulle spelas, men var inte säker och så att de just ÖPPNAR med den gör mig ännu mer total. Konserten gör mig hel. Det låter så himla stört men jag kände mig som en helhelhelhel människa. Alltså inte att jag går runt och är deprimerad och halv hela tiden. Men att jag inte behövde något mer. Just då var jag så lycklig att lyckan sprutade ur öronen på mig. Och sådant är hälsosamt, men jag tror att den liite jobbiga känslan beror på ovanan och att känslorna inte får plats. Även om lycka sprutar ur öronen, så är det inte bara glada känslor som fyller mig. Ett litet styng av obehag är att inte vara sedd. Jag är en i mängden, vilket jag hatar. Jag vill inte ha den rollen jag får.
Oavsett så är världens bästa musiker otroligt fantastiskt underbart grymma live. De ger allt, och det syns. De har förändrat låtarna lite vilket gör upplevelsen en annan man kan tänka sig. De tar sig själva på en helt ny nivå. Om jag får citera John Engelbert när de vann Årets grupp på P3-galan i år:
"Ossi ser ut som världens bästa skribent men han är världens bästa trummis".
Sant. Han ser ut som världens bästa skribent, men är - utan tvekan - världens bästa trummis. Precis som John själv är i sitt slag världens bästa vokalist och gitarrist. Han röst är sin egen. Och tillsammans blir dessa två (speciellt på scen) oslagbara. En duo med en grymt närvaro och energi som tar mig till en ny division. De bränner av Family values, Party with my pain, 18 karat gold, Man must dance, Press hold, Bobby mf. De hade kunnat kört igenom alla deras låtar nonstop utan att jag tröttnat. Det enda jag tröttnade på under upplevelsen var den höga och besatta tjejen bredvid mig som försökte knuffa av mig från min plats (sen henne på bilden på mig, går inte att missa vem som är hon).
Jag tror att en till sak som gör den här spelningen så mycket bättre än de andra är att jag inte såg på skärmen. Alltså när man tittar på storbilden är det som att titta på tv. Jättespejsat med vinklar och sånt. Det blir en skum upplevelse att se artisterna på avstånd utan närbilder och uttryck, och sedan jättetv som får med allt. Att bara ha Johnossi framför mig.. jag vet inte men det känns som om jag fick mer kontakt med vemvetvad. Det kändes mer verkligt, större på något vis.
Sedan måste det ju tilläggas: De är världens sexigaste. Lika sexiga som Gary Oldman, fast på ett annat sätt. Helt sjukt faktiskt. Borde egentligen inte erkänna det här men kan inte låta bli. Det var ju faktiskt en del av upplevelsen. Undviker att gå in på det mer bara.När allt var över kände jag mig tom men uppfylld på samma gång. Uppfylld av för många känslor men tom över att något så stort kan vara över så snabbt. Jag har nog inte än fattat att jag sett dem live. Det här slog Gustaf Skarsgård-grejen i höstas utan tvekan.
Bilder från spelningen: http://www.rockfoto.nu/artists/Johnossi/gig/20090625/10970/photos/74114
Ögonblicket då bilden som ni ser först togs var jävligt speciellt. Vet inte varför eller hur men det märkte jag verkligen. Det var tidigt i framträdandet och han gick fram lite på scen och fick solen i ögonen. Och han tittade på dem och hade det där ansiktsuttrycket - jag undrade verkligen vad han tänkte.
Peace and love: The t-shirt
Mja, kanske inte riktigt - men den är hundra procent klar. Ni har kanske inte hört historien om den heliga tshirten så jag drar den nu:
Jag har velat ha en Johnossi-tshirt men det har känts dumt att köpa en "All they ever wanted"-tour eftersom jag inte sett något från den. När de fantastiska musikerna uppenbarade sig på Peace and love hade jag redan innan planerat att köpa en P&L-tshirt. Så, kort sagt: Efter spelningen sprang jag iväg och skaffade mig en tshirt, som jag bestämde mig för att designa om till en Johnossi-hyllning. Mitt egna spelningsplagg! Jag skulle inte sätta på mig den förrän den var klar, och det har jag lyckats hålla. I går och i förr går har jag kämpat med mitt mästerverk med hjälp av mina vänner saxen, textilskisspennan, strykjärnet, den vita, röda och gula textilpennan. FINEMANG.
Framsidan: "Passion!" var tidigare rött, men jag vitla det för att få balans med teckningarna av John och Ossi. De är för övrigt inte lika men ni anar inte hur svårt det är att skissa med den där tygskisspennan - dundersvårt!
Alla låtar har jag också lagt till och är de de spelade och dess ordning. Först följer man spalt 1 och sedan spalt 2 (tyvärr är jag fortfarande osäker när Body spelade, snyft).
Sedan är den sönderklippt för att se bättre ut på.
Baksidan: De stod ju inte med bland alla artister (lätt ordnat). Listan över artister: De jag har sett/hört något av under festivalen är understrukna. Hjärtanen är rödmålade, precis som de framträdanden jag tyckte mest om: Håkan Hellström, Keane och Mando Diao.
Kanske lite överambitiöst men helt klart värt det!
Peace and love: Mando Diao
Näst sista dagen på festivalen, fredagen 26 juni, och Ulf Lundell har precis avslutat sitt uppträdande på Utopia. Det är en timme tills 00.30 då Borlänges stolthet ska inta scen för en och en halv timmes spelning. Framför scenen har det redan samlats en stor klunga av trogna fans och över hela scenområdet har folk slagit sig ner i gräset. Stämningen är förväntansfull och jag måste erkänna att jag är en av dem som bidrar till den. Jag är inget troget fan (trots att jag intagit en plats i scenområdets inre area), men Mando Diao har en del riktigt bra låtar. Den största anledningen är nog att min vän Sally har bandet som sina största idoler. Hon höjer dem till skyarna och jag tror att det är därför de har fått en extra guldkant och V.I.S.T.S (Very Important Show To See)-stämpel. Det är inte så konstigt att jag är förväntansfull och skickar ivriga sms till Sally.
Vi uppmanas när det inte är så långt kvar av vakter att resa oss upp och jag intar min utvalda fläck. Den ganska korta stunden av väntan känns alldeles för lång, men tillslut börjar scenen antyda att det är dags. Någon form av operalåt börjar att spelas och en rökmaskin pyser långsamt ut ett hok av dimma. Fansen skriker under hela processen och när låten är slut är publiken så redo som den kan bli. Men istället för Mando kommer två konstiga typer ut som tidigare under festivalens gång presenterat artister. SEDAN börjar ett tickande ljud som håller på en förvånansvärt lång stund. Under detta ljud kommer äntligen personerna vi väntat på ut på scen med ryggen vända mot oss och börjar spela (se klipp 1 nedan). Jag hade nog önskat en mer explosionartad entré. Under operasången fanns det en lång ton - om de sprutat ut rök en stund innan låten och sedan intagit scen under den utan att något sett det hade dom kunnat avbryta sången hur grymt som helst. Väldigt synd!
Efter den smått sega entrén ägde de scenen. Underbar energi, supersnygg ljussättning/-schema, grymt drag, publiken älskade dem - de älskade med Borlänge. Jag fick min Mean street och alla fick sin Dance with somebody. Gustaf Norén höll ett jättevackert tal till Michael Jackson - vilket jag faktiskt lyckades hitta på youtube (se klipp 4). Trots kass kvalité så hör man. Det kanske är mer rörande när man står där nere i publiken (och inte hör kameramannens arroganta grannar), men mja - som sagt så hör man i alla fall vad han säger.
Kvällens stora överraskning bjöd Björn Dixgård på. Sallys Mando-favorit som jag genom henne sett bilder på - och visst ser han bra ut men jag blev väldigt förvånad över att han var så jättejättesexig live. GRYMT sexig verkligen. Bakom min vilda och dansande fasad så var jag faktiskt lite mållös. Och förresten: det är inte varje dag jag dansar som en galning inför folk vilket säger hur bra det var!
En och en halv timme tycktes på spelschemat vara en hel evighet men de visade sig snabbt vara alldeles för korta. Alltför snart hade bandet avslutat med Long before rock 'n' roll och lämnat scenen. Alltför snart stod jag där med en fruktansvärd mersmak.
