Idag kl 10 är det premiär av våra filmer. Dom är ganska kassa båda två, haha. Men det spelar ingen roll, det är som det är. Dock så är jag jätterädd att skratta under vår film. Jag har inte lyckats hålla mig någon gång hittills, och Staffan säger att han kommer mörda oss om vi skrattar under vår egen film under premiären. Ouch.

Nästan hela teamet är samlat någon gång innan lunch. Vi pratar scenografi och planering. Jonatan är rekvisitör och skulle fixa kläder till skådespelarna och skulle därför ringa till dem om storlekar. Plötsligt kommer han inrusande:
- Han Albin är ju helt cp!
Alla ser förvirrat på honom.
- Va?
- Albin är helt störd!
- Albin? Vem är Albin?
- Skådespelaren!
Jag flinar lite.
- Du menar Ruben va? (vi har ingen skådespelare vid namn Albin)
- Öhh, jaha, ja just ja. Skit samma, han är i alla fall helt störd.
Alla ser förbryllade ut.
- Varför?
- Ja, jag ringde till honom om storlekar och han ba "Mjaaee, jag gillar naket", imiterar Jonatan med skum pervoröst.
Alla skrattar.
- Sa du vem du var då, och att du jobbade med filmen? undrar jag (typisk sak han skulle glömma).
- Ja jag gjorde det! Men han höll bara på och drev! Jag tror jag väckte honom.
- Hm, säger Bamse. Det låter inte som Ruben, han brukar vara seriös.
- Ja, det trodde jag också.

Det tar några minuter, och Jonatan inser att han har ringt till en "Albin" på sin mobil - inte Ruben. Smidigt, haha. Och så himla typiskt Jonatan.

Vi skulle inte rita ett bildmanus, utan regissören och fotografen skulle i stället fota ett. Jag och Andrea fick agera skådespelare: många fina bilder. Dock kan givetvis inte alla läggas ut och visa historien (som inte stämmer med våra ansiktsuttryck) för det är ca 50 bilder.

Sortering av bildmanus av Bamse, Andrea, Victoria och William. Bilderna läggs i ordning.

Bygge av scenen med deckisar i studion! Bamse och Theo på bilden, i mindre effektivt arbete.

Mitt manus blev inte valt, fast det visste jag väl egentligen redan innan. Lite extra minus på röstskalan var väl att Jonatan var i min grupp och den enda sportsliga i hela klassen som inte röstade på sitt eget manus. Och så var inte André där heller. Minus två röster alltså. Sög, fast vi hade nog inte blivit valda ändå men jag vill gärna ha samma förutsättningar som alla andra, hmpf. Däremot (på plussidan) så tyckte Arvid och Staffan (lärarna) att mitt och Andreas var de bästa och mest genomarbetade manusen så jag är nöjd ändå. Andreas blev dock lyckosamt valt.

Så nu är jag produktionsassistent (VARFÖR? Inte ens Staffan hade ett vettigt argument på det) i produktionen av filmen "Man tager vad man haver, det är ett bra recept" som är byggt på min idé om demonstrationstågsproblemet. Jag är glad över att få arbeta med Bamse (produktionsledare). Vi samarbetade bra under dokumentären och jag trivs med honom. Fast jag trivs i för sig med hela gruppen.
Aja, nu ska jag stänga ner datorn. Imorgon blir det "Mot våld för medmänsklighet" för hela slanten vilket jag inteeee orkar. Jag håller helt med, men orkar inte gå runt och titta på utställningar, se filmer och debatter hela dagen. Slöseri med produktionstid också för den delen.
Aja, puss.

Jag kom hem sent från skolan idag. Klockan sju närmare bestämt. Men det var ingen plåga någon gång, så det var inga problem med detta.
Kursen Filmproduktion B har satts igång på allvar (tror jag?). Scenografifilm är det som gäller, och jag har skrivit ett av de 8 utvalda manusen. Imorgon ska vi alltså läsa alla de manusen, och titta på modellbyggena för rummet i dem. Reglerna för manusen är: Två personer. Ett land. En plats. År 1930-1958. En händelse som har med landet och årtalet att göra.

På bilden ser ni min, Jonatans och Andrés "vackra" modell. Är inte direkt nöjd, men jag ansträngde mig verkligen för att hitta saker som passade in på England på femtiotalet men det var nästintill omöjligt. Då gav jag upp och körde 50tal i överlag men det resulterade bara i att möblerna var omöjliga att bygga. Skalan är 1:25 och det blev en hel del plåtterjobb. Men nu är den klar i alla fall! Den gula färgen skulle tydligen varit populär i England då, det är väl det enda vi har lyckats pricka in med säkerhet...

Jag kanske ska presentera min berättelse (appropå): Året är 1958. Historien utspelar sig i en lägenhet mellan Trafalgar sqaure och Hyde Park i London. Det är en ung student som ska gå med i det allra första demonstrationståget mot vapenindustrin till vapenfabriken i Aldermaston. Dock så blir han hindrad av hans far generalen. En kall man som inte har någon vidare relation med sin son efter att deras älskade fru/mor dog. Lite mer invecklat är det, men den historien kan jag dra om jag mot förmödan skulle bli vald. Vi ska rösta fram två av de här manusen.